Regnet faller också över ocoola gubbar som bor i stora gula hus på en kulle i Lo(o)s. Rättvist på det sättet. Temperaturer under fem grader är det inte. NEJ!!! Men man kan tjata och gnälla hur mycket som helst om det och vädret kommer att vara precis som det vill i alla fall. Så acceptera eller dö säger jag till mig själv när jag bestämmer mig för att jobba denna söndag också och målmedvetet tar mig ner för trapporna.
Inget större problem för mig såklart. Är man arbetsnarkoman så är man. Fast kanske ville man annat ändå. Men det finns att göra såklart. Ett steg i taget. framåt eller bakåt eller stampa på samma plats. Också med det är det som det är. “Går det bra då” frågar en kamrat i New Dehli. Vad svarar man på det? Ärligt “Nej! men jag fortsätter ändå” eller oärligt “Skitbar, jävlar vad det rör på sig nu”. Men jag väljer att svara ärligt. Får en ryggdunk. Bra det. Men jag kan leva med eller vara utan den också. Nu för tiden.
Blir förälskad i ett hus på Gotland. Ja kanske utsikten mer. Hav och horisont. Men sjutton och en halv miljon och ev. budgivning på det. Hur långt ifrån det är man inte? Har man ens varit nära. Nej såklart inte. Tror man på saker och inte är beredd att sälja sig kommer man inte nära dom stålarna. För just det där huset känns det ändå som om det hade varit värt det. Att sälja sig alltså. Men jag behöver såklart inte tänka efter speciellt länge för att inse att så är det ju inte. Jag är inte till salu. På gott och ont så är det så. Inte ens för världens vackrast hus. Jag skulle inte kunna leva med mig själv om jag sålde mig för något materiellt. Men en princip, en övertygelse, en dröm eller kärleken, en helt annan sak såklart. Egentligen skulle jag nog blivit Taliban alltså. Eller något däråt. Fast snällare.
Jag använder dagen till att plocka ihop lite lösa trådar. Det senaste året har det varit väldigt lite sådan tid. Högen av jobb tillåter inte mycket eftertanke. Och egentligen är det väl så idag också men jag låtsas inte om allt det där som MÅSTE göras utan vandrar runt här på kontoret och tar tag i lite av det som just för tillfället fångar min blick. Älskar det. Blir en del vettigt gjort dessutom. God tid. God söndag. Jag begär inte mer. Petite, lillkatten håller mig sällskap. Det ger mig ett särskilt lugn här ner i lokalerna. Ja hon sover såklart mest men kontrollerar med jämna mellanrum att jag är vaken medelst jamning. Ja och det är jag såklart. Man får klappa lite. Det är konstigt att det gör en själv så gott att smeka en katt. Men det gör det. Hela vägen längst in.
I morse vaknar jag med tanken om att göra ett eget sommarprogram. Ja bara mixtra ihop ett själv alltså. Att få göra ett riktigt är för de tävlande och för de upphöjda. Det kändes som en förbaskat bra tanke då men nu åtskilliga timmar senare vet jag inte om det är något att stå efter. Jag brukar oftast inte fråga “varför det” om de grejer jag gör. Gör dom ändå men här känns det verkligen som om ett “varför det” är nödvändigt. Ja och jag kan inte komma på en enda vettig anledning att göra det där. Nill, zero, zip. Men det gäller ju bloggande och en hel massa andra saker i mitt liv också. Så den där tanken får väl ligga och mogna till sig. Eller blekna bort. Vi får se vad det blir.
Ljuset där ute säjer eftermiddag. Tittar jag på klockan så har den passerat tio. Det kyliga vädret gör att man inte riktigt fattar. Krock där upp i huvudet. Ja det som egentligen hela det ändå är en stor jävla krock. Man borde förstå men gör ändå inte det. Behöver saken förklarad för sig. Få nya referensramar.
Hade jag fått välja fritt nu så skulle jag packa in lite grejer i en bil, fylla kortet med lite pengar och dragit iväg. Med öppet datum för återvändandet såklart. Efter Öresundsbron småvägar genom Europa. Utan fasta stopp. Bara åka och se var man kommer. Övernatta där det går. Sova i bilen om det inte fungerar på annat sätt. Se, träffa människor och uppleva. Det närmaste jag någonsin har kommit det där är en månads tågluffande. En underbar månad som började med fredsmarsch till Paris. Det går alldeles för få fredsmarscher till Paris nu för tiden förresten. Men vem hindrar en om man gör det själv. Ja en dröm den där resan. Den har funnits med mig hela livet. Farsan drömde om Island. Kom aldrig dit. Kanske är det så för mig med och min stora resa. Men drömmar har också ett värde. De som inte tror på det är antingen döda eller zombies. Vi gjorde i och för sig en träningsresa efter hela sydliga Sveriges kust men samma förutsättningar för några år sedan K och jag. Det gav mersmak såklart. Men över bron kom vi aldrig. Det är någon som står och ropar på oss från andra sidan den. Ja jag hör det högt och tydligt.
En del människor går det bra för. Det finns två typer hos de jag känner. De som blir så uppfyllda av sin framgång att de tappar glöden och hungern. Bara låter allt ruttna som ett vacker hus som de byggt upp men som de sen bara lämnar åt sitt öde. Sen finns de de som bara blir hungrigare av framgångarna. Som gör gott för pengarna, blir lekfulla och tar för sig av livet. De bygger fler “hus”, vackrare “hus”, underhåller de gamla och drömmer hela vägen till sin grav om nya “hus” de en dag skall bygga. Man blir ledsen av att se den förra gruppen. Ändå är de ack så många. Vaktande sina bankkonton som troll vaktar sin skattkammare. Men såklart inte längre levandes eftersom de mist sin glöd över det magiska i att få leva och uträtta saker. De vill bara behålla. Måtte man aldrig någonsin tillhöra denna beklämmande skara. De må ha hur fina hus och bilar som helst liksom nollor på sina kontot. Alltså äger inte längre något som räknas när slutsignalen går.
Men hej och hå. Jag kan inte sitta och skriva skit hela kvällen. Ja göra det utan te dessutom. Näpp. Jobba lite till. Japp.