Suget efter att stå på en scen igen med ett eget band avtog. Det är som tandvärk det där. Det går över och gör det inte det så får man dra ut den tand som gör ont. I det här fallet så handlar det om att går man inte på konserterna så behöver man inte stå där och grina heller. Man kan stanna hemma. Gott alltså tills nästa gång det kommer över en igen. Arbete heter medicinen. Arbete så att man inte hinner tänka. Patetiskt såklart. Nästan som att spela upp siffrorna för sina egna låtar på Spotify. Fast det är nog värre. Desperat. Inte där ännu. Tack och lov.
Det där hindrar såklart inte att man sätter sig och gör musik i studion i alla fall. Faran är såklart att man börjar tänka där. Men ganska snart är jag indragen i alla de där tonerna och beaten, det som skramlar, och då glömmer jag allt annat. Så det är nästan samma sak som att jobba. Frågan är bara när man skall hinna med de där studiosittningarna. De har blivit så få de där dagarna med nog lugn i sinnet för att sitta med gitarr i näven. Synd såklart. Men nästan sextio känner att det finns för lite liv kvar för joll. Ja det har iof alltid varit så i mitt liv. Jag har haft jävligt lite tid för joll. Det är dumt såklart. Mycket dumt till och med. Arv efter en far och en galen farfar kanske. Ja jag gillade båda, träffade personligen bara en av dom. Eller bara en hjärnskada. Var det inte en vetenskaplig undersökning för några år sedan som kom fram till att optimism var ett onormalt beteende. En skada. Jag vet vad jag skulle vilja göra med bidraget till de forskarnas forskning. Ingen tvekan alls där känner jag.
Elementet är på här på kontoret. Har det någonsin varit av sedan Hulken slukad den sista pelletsbiten? En timme? Två? Inte mer i alla fall. Jag hatar kyla. H A T A R D E T K A L L A ! ! ! Har frusit för mycket. Så in i helvetet. Vill inte frysa mer. Ändå gör jag det. Har blivit en fryslort. Ja och fryser jag så får jag ont i prostatan några dagar efteråt. Pissar som genom ett ihopknycklat sugrör. Varför i helvete bor man då här? En vilja att lida måste det vara. En vilja som vi alla nordbor delar. Eller också fattar vi inte bättre. Troligen gäller det sista. Vi är idioterna som går en hel kall vinter och längtar till en varm skön sommar. Den som i själva verket bara blir några dagar värme till slut. Kanske var det nordbor de forskade på de där optimistforskarna. Kanske har de alltså ändå en point. Eller rökt en och annan joint för mycket. Amsterdambaserade. Möjligen Colorado. “nä jag tar inte skada…” Har man ju hört förr. Ja sagt.
K har fyra veckor kvar till sin semester. Jag har resten av livet kvar. Skall man längtas dit då? Det känns inte så. Man skall bli mindre sugen med åldern men jag vette fan om det verkligen blir så. Det där är nog bara något som man lurar på folk. Känner ingen skillnad där. Visst, nog var det lättare att jobba ett dygn och sen ändå köra en dag till efter det ändå förr. Det var standard när jag jobbade i Täby. Inte ovanligt här i kåken heller för tio år sedan. En vanlig dag jobb till två tre och sen upp och jobba igen vid sju åtta. Det där orkar man ju inte längre. Men det är den enda eftergift jag ger till ålderdomen. Resten fungerar.
Jag var i Eindhoven och Amsterdam ungefär den här tiden för två år sedan. Ner och hämtade ett pris. Man borde göra de där resorna oftare. Men gör såklart inte det. Det handlar inte bara om att inga pris väntar. Man har annat att göra än att ta emot priser. Viktigare saker.
Lundell skriver
Värre är det med folk som mejlar och blandar ihop rättmätig vrede med bitterhet.
Det tycks vara mycket populärt.
Går man lite loss om knäfallet och tramset runt kungafamiljen då får man läsa att man är bitter.
Jag är fan ta mej inte bitter. Förbannad, ja, men aldrig bitter, har aldrig varit.
Bitterhet är en lyx man inte har råd med.
Bitterhet är att skylla ifrån sej på annat och andra.
Man har ansvar för sitt liv.
Det är djävligt slappt och drygt att kalla andra för bittra.
och jag kan bara skriva under på det. Med tre tjocka streck gjorda med en tjock tuschpenna. Men man tror på Lundell såklart inte på en ocool gubbe som mig. Till och med jag fattar det. Man får ta det. Men bitter. Tamefan inte jag heller. Jag har inget att skylla på annat än mig själv. I allt. Och vad skall jag skylla på någon. Tala om det för mig först. Din olycka?
K gör sommarbeställningen av böcker. Det är egentligen en nationaldagsföreteelse enligt traditionerna som tillämpas här i huset. Men sker först förra helgen i år. Vincenterna av ovanstående skäggige gubbe kommer min väg. Inbunden och dyr. En eftergift åt sommaren. Men fler såklart. Vad är en sommar utan böcker liksom. Nu verkar det hur som helst som om midsommar kommer att tillbringas tillsammans med en bok under ett täcke i soffan också. Med brasan tänd. Helt OK för mig. Det fungerar det också. Svensk midsommar. Frös som fan förra året också så varför inte i år liksom.
Sid Jansson poppada upp idag. Ja ni vet Visbåten Storken, TV, Cornelius och det där. Rättviksboende idag. Det måste väl ha varit sextiotal. Möjligen tidigt sjuttiotal. Edsbyn. Sid följer med min farbror från Stockholm, dom är kompisar, och åker upp för andre farbrors femtioårsfirande. Det är fest såklart. Mat och glada miner. Sid och min Stockholmsfabror försvinner ut. Glada musikanter som dom är. Hotellet kan man tänka. Lite dricka och några landsortsdamer. Men efter en timmer eller två är dom tillbaks. Glada och uppsluppna. En sådan där intervjubandspelare har dom med sig. Ett stort åbäck i läderväska som alla på Sveriges Radio hade. Jodå dom har varit ut och intervjuat folk ute på gatan om min femtioårsfirande farbror. Materialet spelas upp för de festande. Men där någonstans skär det sig. Födelsedagsbarnet uppskattar inte alls tilltaget. Blir förbannad. Ett varande i en liten ort kan vara jäklig skillnad mot ett varande i stora staden. Surt blev det i alla fall efter det där. Jag tyckte det var skoj. Vågat och modigt och skitkul. Ja dom drog nog till hotellet sen. Hur det blev med landsortsdamer har jag ingen aning om. Jag borde ha följt med och lärt mig ett och annat redan då.
Men kvällen går. Jag har annat att göra än att svamla här. Så det så.