En kyss vore för vågad.

Sommaren hindrar mig från att jobba. Att sätta sig på  kontoret en sådan här dag vore som att spotta den rakt i ansiktet. Man spottar inte rakt i ansiktet på någon man älskar. Trädgårdsgrejar idag istället. Är ute i verkligheten. Jadå till och med jag vet att det jag håller på med där inne på kontoret, framför skärmarna, i lödröken, bara är på låtsas. Hittepå. Ute bland växterna, fåglarna och de ljumma vindarna finns den verkliga världen. “Glöm aldrig det” skulle jag sagt åt mig själv om jag nu inte redan var så medveten om det att varenda nervtråd i min kropp känner att det är sant.

Jag tittar till humlen såklart. Den växer en decimeter en sådan här dag. Smeker den lite som man skall göra med en älskad och vill göra med en älskad. En kyss vore för vågad. Den får vänta. Jag vet ännu inte om min kärlek är besvarad.  Äppelblommen är precis på väg. Men kanske två veckor senare än vanligt. Jag tar i en nyutsprungen blomma och doftar på den, ser på den, pratar med den. Njuter av vackert. Nu exploderar det. Världen. Allt kommer på en gång. Nackdelen med att bo här i mellansverige. Den är nästan förlamande den där explosionen. Längre upp i princip direkt dödande såklart. Om två veckor är hela Sverige ikapp och med i matchen. Kaboooooom från söder upp till norr med en ökande hastighet och ljudnivå på den där “nytt-liv” och “jag-vill-leva” smällen.

D-vitamininjektion. Den kommer på köpet. Solens magi. Vitt blir till färg. Kaffet smakar verkligen bättre ute. Hur kan det vara sådan skillnad. Pavarotti sjunger, Lövsångarna sjunger, tjugo arter som jag inte känner igen sjunger. Man blir nästan hög när man sitter där på sin stol i trädgården. Blå himmel, inga skor på fötterna, en vind som ruffsar om i håret. En sorgmantel som flyger förbi, vinglande i vinden på fjärilars vis, landar på en blomma i den gamla damen, körsbärsträdet, först och sen på en blomma i äppelträdet. Det som den 87-åriga gammal lärarinnan hade fått som gåva och planterat när hon bodde här i det stora gula huset. Den sitter där som om den beundrar det vackra på samma sätt som jag gjorde nyss. Vitt eller rosa. Eller kanske mittemellan. Japp jag är fortfarande säker på att det är fjäril jag skall bli i nästa liv. Det behöver inte vara en så vacker som sorgmanteln. Då liksom nu är jag nöjd med något betydligt mer anspråkslöst.

En dag som denna går det naturligtvis inte att längta härifrån. Kullen med det stora gula huset är en bubbla och i den bubblan trivs jag. De går nog att flytta den vart som helst i världen, eller varför inte universum, och om den håller sig intakt och är oskadad så trivs jag såklart. Jag försöker att låta bli att titta utanför det där. Då suger det till igen och jag vill börja packa lådor och vill fara iväg härifrån så fort det går. Helst fortare än så. Men allt, precis allt, är såklart lättare på sommaren. Vem behöver, eller vill,  ens fly från sig själv dagar som den här? För mig mildras i alla fall den där längtan. Det är lättare att leva med att vara en ocool gubbe istället för att vara en cool gubbe.

Men med kvällen inspringande från Ljusdalshållet kan jag äntra kontoret med gott samvete. Stärkt. Med luft i lungorna och med D-vitamin sprittande i blodet sätter jag mig i kontorsstolen. Kinderna hettar lite. Solen sitter kvar där i huden. det är skönt. Jag är avspänd och redo att plocka upp tråden igen. Två sommarprogram sparade. Kör dom ikväll. Visst de sinkar mig lite i arbetet för jag kan bara jobba under musikdelen av dom. Men programformen är för mig helt underbar. Visst Sveriges Radio tycker det är viktigt att det är kända människor som pratar där. Men jag bryr mig inte ett dugg om det. I ett bra sommarprogram skall man få chansen att lära känna en människa lite grann. Musiken och berättelserna tillsammans ger en bild av en medmänniska. Vem som sen sitter där och berättar spelar mindre roll. Alla har berättelser att berätta om sina liv. Varenda kotte. I den här programformen gäller det liksom bara att våga öppna upp sig lite. Våga vara människa. De som bara bockar av bedrift eller bedrift faller oftast bara platt till marken. Man vill höra om människorna. Förstå och känna med dom.

Tackar nej till fikainbjudan med tårta eftersom jag har annat att göra. Ja vi  har fikat för en liten stund sedan ändå. Jag hör att det blir surt. En lur slängs nästan på i örat på mig. Förr skulle jag gått ändå. Bara för att vara snäll. Det bästa med att bli gubbe är att man inte har tid med det där att alltid vara snäll  och göra folk glada. Att man inte längre bryr sig om vad folk tycker om en. Man får faktiskt säga nej. Ja det är vår rätt. Om folk blir arga för det så är det deras problem. Ändå tränger sig det där unset dåligt samvete på en. Men jag trycker bort det. Jag äger mitt liv. Så är de faktiskt.

Men nu alltså “Sommar” och jobb. En hel skön kväll i sommaren med det jag just nu helst av allt vill pyssla med.