LOS = SOL, japp och det fungerar inte lika bra med LOOS. En marknadsföringsmöjlighet som man kan sumpa eller använda. Å andra sidan kan man skriva L(o)(o)s och hylla kvinnorna, eller Lo(o)s och hylla de bröstcanceropererade kvinnorna. Men “Los” är nog bäst. Los, Hälsinglands tak.
Tekopp, katt och jag är precis nedkomna till kontoret. Jag tror att det finns någon bugg till att rätta idag också. Den som söker “han” skall finna som det står i skriften. Om “hon” gör likaledes förtäljer inte historien. Men sannolikt kommer till och med jag att få uppleva att alla “han” bli utbytta mot “hen” i “skriften” under min livstid. Ja och det är väl inte mer än rätt. Såklart. Vem kan säga annat. Men bättre vore kanske att makulera skiten. “Du skall inga gudar hava jämte mig”. Ja pyttsan. Du skall bara lita på dig själv. “Skriften” är ändå bara ord på papper. Oavsett vems skrift det är. Inte ens jag är någon gud och nog har också jag fått ihop en och annan skrift alltså. Fast det är såklart. Jag gör inte anspråk på gudalikhet heller. Inte ens bra dagar.
VallaOpen ringer inte och tigger om att jag skall spela i år heller. Ja, och det fast man har Lill Babs med och jag ändå har gjort min hyllningsskiva till henne (A punkrockers tibute to Lill Babs). Man borde i alla fall fått varit för-akt. Innan folket släpps in alltså. Man blir sur. Går inte dit. Deltar inte. Vill ta schaktmaskin och schakta bort.
Men skojar såklart. Förväntar mig inga gigförfrågningar längre. Nej inte ens från VallaOpen. Jag tror på dom unga (och Lill Babs). Tyvärr hade jag inte råd att låta triubuteplattan ligga ute på streamingkanalerna. Fast Leva Livet finns i alla fall här för den som vill lyssna på skrammel. Det där med gigförfrågningar skulle ha en fördel om de kom. Ja, man fick liksom möjligheten att tacka nej. Stå på sig. Greta Garbo och jag. Fast Greta var snyggare. Mycket snyggare. Hade talang också. Mer talang som död än jag har som levande. Men jag har faktiskt blivit bättre på att säga nej på sista tiden. Till och med P4 fick nej här för leden när de vill åka hela vägen från stora Gävle och prata Los. Till och med lokaltidningarna går det säga nej till numera. De nya unga journalisterna har man inte samma relation till som de gamla uvarna. Dom som ha gett så mycket så man var tvungen att ge tillbaks. Men slut med det också nu alltså. Ja om man nu inte gör bort sig och hamnar i pressen för den skull. Men jag har svårt att ens min egen död skulle intressera dom idag å andra sidan. En del är små andra stora.
Men sommaren, sommaren skall ge tid för lite studio. Läs MYCKET. Det där räcker för mig faktiskt. Att få sitta där och ut det där som tycker på. Ja det är samma med ord. Lite som att skita faktiskt. Det är liksom en lättad när man har pressat ut det som är där inne, i vilken form den nu än må ha varit på, och se skiten komma ut. Lukta lite på den och bedöma den. Men nästa dag tänker man såklart inte så mycket på gårdagens skitkorvar. Det kommer nya hela tiden. Det är liksom bara några enstaka som blir så där guldglänsande och krämiga i konsistensen och nästan inte ens brun alls som fastnar i minnet. Man får liksom vara glad att dom kommer ibland de som avviker från alla annan skit. För det mesta är alltså bara skit. För alla. Till och med för upphöjda. Fast Benny Andersson och andra närmare han/hon/det/gud kan iof till och med få skitkorvar att komma med på radions rotationslistor.
Tittar man på allsång på Skansen så finns ju de där bänkarna för de upphöjda där längst fram. De utvalda. Jodå man kan få tävla för att få en biljett dit. Den som skämmer ut sig mest och är “folkligast” vinner. En bal på slottet. Men såklart bara för de där tio sekunderna. Det andra är för de utvalda. De som känns igen och deras närmaste. Andra gören sig icke besvär. Trött på det där. Hör det inte till en annan tid allt det där. Behöver vi ens de upphöjda. Ett torg, ett gäng giljotiner och låt blodet flyta och huvuden rulla. Men det vore ett evighetsgöra såklart. Det skulle komma nya. Det verkar finnas ett omåttligt behov av idoler och fantasiföreställningar om dem som ett slags bättre människor. Men det är dom ju inte såklart. Dom är som oss. Deras skit luktar lika som vår. Ja fast en del tror väl de skiter guldägg. Såklart.
Det blir nog inte Valla Open för undertecknad i år alltså. Troligen inte som publik heller. Men evenemanget kan rekommenderas. Varje år. Tycker just den här formen är musikevenemang när de är som bäst. Det blir lite spontanare och platsen är förbannat tjusig där högt över Ljusnan. Finns ju ett helt gäng liknande tillställningar över hela landskapet och i grannlandskapen också. Hälsingland är musik. Det går inte att komma ifrån. Skön musik. Men det kan iof räcka med att sätta sig vid en av älvarna också. Lyssna. De spelar sin musik. Eller lyssna sittandes på en sten vid kusten. Annan musik. Eller med öronen öppna på toppen av ett berg. Musik också. Men man måste lyssna såklart. Ge tid. Hålla munnen stängd. Men man blir rikt belönad om man gör det. Ja det är nog där jag hämtar musiken i år. Stå där och grina på konserter… Va fan är för gammal för det. Nej jag blir inte ledsen. Jag grinar för att jag blir sentimental och härligt glad. För att jag minns det där. För att jag tycker det är magiskt, fullständigt magiskt, när tusen personer, tiotusen, eller tre, kan sjunga med i en låt som en artist plockat ut ur sitt huvud en kväll hemma i sitt kök. Att alla dessa människor delar på det där vad det nu är. Just det är värt att grina för nämligen. Annars ser man alla de där människorna och undrar vad de tänker på. Var de är på väg. Vad som skrämmer dom och vilka dom älskar. Där, när de står framför scenerna är de enklare att se igenom. Blir ett. Något som också en ocool gubbe förstår sig på.
LOS=SOL. SOL=LOS. Fast inte om man tittar ut genom fönstret just nu såklart. Men bra jobbväder så det finns såklart inget att klaga på egentligen.