Guld faller från himlen ner på mina axlar. Det hjälper inte. Gräsmattan utanför fönstret är fylld med vita blomblad från äppelträd och körsbärsträd. Det hjälper inte heller. Sommaren är äntligen här på riktigt. Inte ens det hjälper. Det blå har fångat mig, jag vill höra musik i moll, sura lite för mig själv här i min ensamhet på kontoret för att jag tycker om att sura lite för mig själv här ensam på kontoret. Det är nu jag skall göra musik men jag har inte tid att göra musik. Det är synd. Väldigt synd.
Men missförstå mig inte. Det är ingen depression det handlar om. Jag blir bara nedstämd, liten och ensam i världen ibland. Blir lite synd om. Tycker jag i alla fall. Ja den ende som tycker det. För så är det ju för var och en av oss mollstämda. Man får leva med det där mollackordet ständigt sjungande inom sig . Leva med det eller sätta en revolver mot tinningen om man inte kan det. Jag lever med det alltså och njuter inte allt för sällan av det blå. Sen är det ju såklart lite löjligt. Men jag står för det där blå och för den jag blev och är.
Yngste sonen kommer ner och vill låna skivspelare. En sådan där som spelar vinylskivor alltså. Det är väl ungefär lika som när jag hittade min morbrors vevgrammofon fär länge, länge sedan. Fascination. Ja jag vet att det finns dom som pratar om vinylskivans renässans, men dom vet såklart inte vad dom pratar om. Den är död. Den ökande försäljningen av vinyl handlar om promille av total försäljning. Japp PROMILLE. Bakåtsträvare finns det alltid. “Allt var bättre förr”. Men vi som var med förr behöver bara öppna ögonen och vara ärliga mot oss själva för att konstatera att det inte var så – allt är bättre nu. Japp. ALLT!
En enda ensam skatunge verkar skatboet uppe i granen ha producerat i år. En vilsen stackare med den där för skatungar knubbiga formen rör sig skyggt här ute. Den tror inte jag ser den men det gör jag ju såklart. Jag gillar skator. Kanske för att alla andra bespottar dom. Men de är både intelligenta och härligt finurliga. Får jag finnas så får dom finnas. Jag står bredvid, inte över.
Jag får ändå lite gjort idag. Inte massor, jag är för trött för det, men tillräckligt för att den här dan skall bli godkänd. Men bara med nöd och näppe men ändå. Ja jag har ju kvällsskiftet kvar också. Det finns chans än att höja de där prestationerna innan dan är helt slut. Det ordnar sig. Jag är svårstartad och helgen var lång och vilsam.
Igår startade jag studiodatorn. Han bara stämma gitarren så blev det strömavbrott. Han/hon/det/gud har något att säga där. Man borde lyssna. Sälja iväg och lägga ner. En man som jag tidigare skulle kallat vän spelar sina egna låtar dygnet runt på Spotify. Natt som dag. Skryter sedan på fejjan med hur mycket det lyssnas på hans musik. Jag kräks nästan. Kallar ingen vän längre som ljuger och för folk bakom ljuset. Människor som gör det sjunker som en sten i mina ögon. Men som vanligt verkar det fungera. På fejjan och annorstädes. Det skrämmer mig att det gör det. Men jag skjuter ifrån mig, vill inte ha med att göra. Bort ur min åsyn. Vill ta mig långt bort från det där utifall det smittar.
Har väntat på regnet hela dagen. Men det kommer inte. Skyarna däremot hotar med vatten från himlen. Svarta. Men icke. Nu sol. Lättare moln. På onsdag säger prognosen tjugosju grader. JA, jag vill tamefan ha tjugosju grader fast jag jobbar. Jag vill sitta här inne och lida för att det är riktig härlig underbar sommar där ute. Ja det är värt det. För jag känner de hundratusentals badande, glassätande, lufsande människornas glädje i mitt känsliga blå och det lyfter mig upp igen till det euforiska. Det enkla. Där jag såklart också vill vara. Där jag nästan är möjlig att uthärda för de som har mig i sin omgivning.
Som vanligt har jag tusen personer som jag jag sagt att jag skall hälsa på i sommar. Exakt lika många som jag inte kommer att hälsa på i sommar. Nej inte för att jag är folkskygg eller för att jag inte vill. Men jag har oerhört svårt för det där att bara dyka upp. Vill inte störa. Inte ens upprepade inbjudningar hjälper. Nej är inte folkskygg. Gillar människor. Men det där ligger så starkt inom mig. Jag vill inte störa folk. Tycker kanske inte att jag är värd att ta deras tid i anspråk heller. Så jag låter bli. Har varit sådär sedan jag var liten. Varför är oklart.
I Bollnäs sitter brandmannen på en bänk på torget. K och jag har fått för oss att han är en ny brandman, en annan än den gamle. Kanske har vi fel. Jag går ut på torget, Snoddastorget, eftersom ingen enda människa finns där mitt ute, en stor tom yta är frihet, som en scen, går jag ut dit. Han följer mig med blicken. Vi får ögonkontakt när jag vänder och går tillbaks. Jag nickar åt honom och han nickar tillbaks. En hälsning till en som står utanför alltsammans till en annan som står utanför alltsammans. Där förstår vi varandra under en sekund. Mer än de andra såklart. Jag är glad att han får finnas. Oklart om han tycker detsamma om mig.