Tystnad här. Nej jag räknar inte datorfläktars ljud längre. För tystnaden här inne på kontoret är ju egentligen ett ständigt irriterande brus från datorer som behöver cirkulerande luft för att inte explodera eller implodera eller bara sluta fungera. Men förutom det. Inte ett ljud. Helt tyst. Normalt sätter jag på musik för att hålla tystnaden ifrån mig. Tystnaden som får huvudet att vilja fylla tomrum med något det får vara vad som helst. Jodå jag brukar prata med mig själv. Med datorn. Med pelargonerna, med lödkolven. Ja med väggarna också och till och med till slut i ren desperation med han/hon/det/gud som jag inte officiellt ens tror på. Nej. Inte! Därför att ja sett hans onda tjänare. Nitton av tjugo är monster. En uthärdlig. Nästan god. Men övermänniska också i sina egna ögon. Jag bara vanlig. Kan inte mäta mig med dem som står över. Som är bättre. Enligt sig själva. De som är han/hon/det/gudens utvalda. Väggen är bättre som samtalspartner. Han/hon/det/gud må förlåta mig. Eller låta blixtar dundra ner mot mig från sin påstådda himmelska tron som straff. Det vore ett värdigt sätt att gå på.
Björkarnas blad rör sig lite lätt där ute. Men varken vindens ljud, lövens prasslande eller fågelsången når in till mig genom stora tvåglasfönster. Det är som om min värld bara består av de där datorfläktarnas brus. Så jag borde väl låta primalskriket ljuda genom huset. Högt och länge tills lungor inte längre har luft eller stämband inte längre kan skrika. Men jag släpper såklart inte ut det där vrålet. Sitter kvar här i tystnaden. Letar en tråd som tar mig in i inspirationen. Den som alltid brukar rädda mig. Men svårfunnen igår och svårfunnen idag. Ja jag vet var skon klämmer. Jag har bara lite kvar till “klar” igen. Det är lätt att hamna i det här mellantillståndet då.
Men nu äta, sen lyssna på sommar. En Youtube stjärna skall prata. Det vet jag inte ens vad det är. Men även i dom vattnen kan de små guldkornen hittas. Oftast är de de bästa programmen de där otippade. Bra säsong hittills i år generellt. Det är egentligen bara Bengt Baron som jag hittills velat stänga av. Ja ni vet den där oändliga uppräkningen av segrar utan att man kommer närmare personen. Det är ju under skinnet på den som pratar man vill komma. Men även hans program tar sig stundtals och är ändå lyssningsvärt. Så nu gör vi något av den här dagen. Gör “klart”.