Tassar barfota runt i trädgården och vattnar växter. Pratar lite med dom. Dom svarar inte. De är som gud. Han/hon/det/gud har inga svar heller. Jag förlåter växterna. Storsint och på gott humör idag så han/hon/det/gud kommer också undan med lite lätt gubbmutter. Pionerna får däremot en smekning och ett leende. Man ser om de sina. Kärlek kallas det där.
Det är skönt såklart. Två katter följer mig runt men låtsas som som håller på med annat. De har sin stolthet. Var och en en singularitet. Om det inte är mat. Då kan också katter svälja mycket av sin stolthet. Men ljuvligt ute alltså. Skönt väder gör inte skillnad på coola eller ocoola gubbar. Man behöver inte ens pengar på banken, för varma sydländska vindar smeker håret lika väl på fattig som på rik. Tupéförsedda eller framåtkammande gören sig dock icke besvär. Den blåser av i fåfängans vindar en sådan här dag. Men det kanske finns lim. Eller tejp. Vindarna tar det dom vill ha. Men någon hittar väl på ett sätt att ta betalt för varma sommarvindar snart också. Entreprenörskap kallas det visst. Jag brukar hylla det, men när vattenräkning och elräkning svischar in, modernt utan varken brunt eller vitt kuvert in på Internetbanken, känner jag tvivel. Död åt mellanhänderna. Eller nått. Det är så varmt och skönt att man inte orkar tänka på revolution, fast man borde. En lugn en utan blod är jag annars för ibland.
Alla fönster är öppna på kontoret. Just det är sommar här. Igår letade sig grilloset in i lokalerna nerifrån husen i byn. Folket ger sig hän och det tycker jag folket gör rätt i. Själv jobbar jag. Är nästan “klar”. Om man nu någonsin blir det. Jag vet inte. Men försöker konstant komma dit. Av just det kan man lära sig mycket om livet. Om man så vill. Vill man inte kan också det såklart kvitta. Man kan leva ett helt liv utan att bry sig en enda gång om livet. Jodå och javisst.
Av fullmånen synes ännu inget här uppe på berget. Andra Hälsingeberg står där och blånar i vägen. Men Tellus syster låter sig inte stoppas av sånt. Reser sig snart upp över berg och trädtoppar och får ocoola gubbar som mig, ja och en del andra också, att förundras över det vackra. Men det är klart man kan skita i månen också. Till och med när den är full och praktfull som ikväll. Alltid har man ont någonstans eller så är det synd om en på något annat sätt. Men man kan alltså förundras också. Ta in och tycka om. Ja jag tror jag väljer just det. Står där och tittar en stund. Tar ingen bild för att den finns där redan i huvudet. Så annorlunda mot den där fullmånen med oljuset en kall vinternatt i tjugo minus.
Men jag skall jobba vidare. I det som är min glädje och mitt knark. Arvet efter en far som var likadan. Vi som jobbar istället för att leva. Tror det gör skillnad. Men det gör det inte såklart. Inte skillnad. Det hjälper en bara igenom livet. Som att lösa patiens eller lösa korsord eller se på tv. Man måste bara välja en väg som man gillar. Vika av från en som man inte gillar. Det är det enda ansvaret mot sig själv som man har. Japp. Sen är det lugnt.