Jag tror det är den 7/7 hela dan idag. Skriver det flera gånger i loggar och i kod men ser nu på kvällen att jag ligger en dag före. Det har jag inget emot. Den sjunde får gärna ligga oskriven. Vi tar den imorgon. Precis som det var tänkt. Om man lever. Helt säker skall man inte vara bara för att bevara längtan att få göra det. Leva alltså.
Regn massor av regn vräker ner. Regn som äter tv-signaler. Vi klarar nästan inte av att titta på nyheterna ikväll fast vi väljer Svegmasten. Den brukar annars alltid leverera. Regionala nyheter är det bara att glömma. Vi bor ju ändå i byn som Gud, eller om det nu är Terracom, glömde.
Men regn är godis för arbetsmoralen. Jag får mycket gjort idag även om förmiddagen innehåller en del uppstartstid. Fast min utan-strumpor-bort-till-september-regel har inte lätt att stå på sig idag. Imorgon skall det bli ännu svalare. Då åker de nog på. För freden. Den som fryser när solen inte syns kan bli krigisk.
Pavarotti sjunger som en galning vid dragspelarens hus. Japp den svikaren. Märker det när jag hämtar posten idag, Koltrastrackare. SVIKARE! Det är här han skall sjunga med sina lungors fulla kraft. Han vi har här nu verkar ha jobbat i gruvorna. Hans lungor räcker liksom inte till för några längre trudelutter. Jag vill byta. Men dragspelaren kan ju förtjäna den där sången han också såklart. Om den nu hörs in till honom. Dragspelare skyr sol. Man hoppas han hör. Man hoppas han njuter. Skall fråga honom vid tillfälle. Han tittar säkert bara frågande på mig.
Som märks skriver jag nu då fortfarande blogg. Det är märkligt. Jag borde sluta med det. Verkligen. Men skriver alltså ändå. Det kan väl närmast jämställas med en sjukdom. Kanske finns det medicin mot bloggande också. Ja det gör det ju säkert. Har jag inte följt med patienter som skall på elbehandling. Det spelas varken musik eller bloggas efter en sådan. Lugnet plockar bort all glädje också. Men jag vet att den vars liv är söndertrasat av depression och ångest tycker att det är värt priset. Inte jag ännu. Man får hoppas på alltid. Men vad vet man.
“Negerboll” får man inte säga längre. Jodå jag har inget problem med det. Jag vet att det sårar. Eller kan såra. Vissa är känsliga. Jag kan lik förbannat inte få “negerboll” ur skallen. Jag tänker det varje gång jag ser en chokladboll. Gammal vana är det. Men om det är något nedlåtande i de där tankarna vet jag inte. Kanske är det det. Det har aldrig funnits någon koppling till färgade människor i mitt huvud dock. Men kanske borde jag stenas för det där. Det tyckte i alla fall en elev en gång. Däri låg själva raskampen. Först då insåg jag att han var färgad. Jag låter normalt inte hud komma emellan. Den får vara randig om den vill för min skull. Eller neonblå och blinkande. Eller full av hår. Men helt plötsligt stod vi på olika sidor av barrikaderna bara för en chokladbolls skull. Man kan bli ledsen för mindre. Ja och tappa tron på människors prioriteringar.
Fast gett upp tron på människorna har man ju gjort några gånger vid det här laget. Det mesta är någon annans fel. Man rår inte för något själv. Fast återigen inget är bara åt det ena eller det andra hållet. Det handlar om perspektiv. Hon som är världens bästa mamma hemma kan vara en mördare och torterare på jobbet. God eller ond. Det beror alltid på vem man frågar. Fråga musen om dess syn på katten och fråga ägare om dess syn på katten. Är katten god eller ond?
Men jag har inte tid att skriva mer skit. Föräldralösa skall inte det. Om man nu kan vara föräldralös vid snart sextio. Ibland känns det i alla fall på det viset. Säkert!