Det är första semesterdan på en två veckors (läs oändlig) semester. Japp jag jobbar såklart. Måste det för att få den där semestern. Idag och imorgon. Paket skall iväg till Kanada och Schweiz och bokföring skall fixas. Sen så. Längtar efter ledigt. Att få möjlighet att göra annat, kanske med en hammare och en skruvmejsel i handen, utan tidspress. Det är oftast mycket som skall göras annars och man kan inte riktigt ge sig tid till att njuta av att liksom “greja lite”. Låta det få ta tid. Uppfyllas av det man håller på med. Japp det är väl just det semester handlar om. Men se havet också såklart. Denna ständiga längtan efter hav som finns inom mig.
Men två dagar är såklart inget problem. Två av fjorton vad gör väl det. Ett år skulle vi åka den nya fjällvägen upp till Narvik. Husbil var hyrd. Två veckor innan droppar det in en order på några hundra tusen. Bara att avbeställa. Vi får stanna hemma. Hade man haft en annan fru så hade man blivit dödad eller också hade hon dragit. Men K muttrar inte ens längre. Van. Hon som verkligen skulle vara värd de där resorna mer än någon annan.
Läser en krönika i en sommartidning idag. En lycklig krönikör tackar läsarna för alla underbara mail, hon berättar om alla uppmuntrande rop i affären när hon handlar där okända människor kommer fram och tackar för underbara krönikor, telefonsamtalen… ja sådär går det på. Jag blir avundsjuk. Händer aldrig mig. Nej inte som bloggare och inte som krönikör. Det närmaste jag kom var när jag skrev om prostatit. En överläkare och några andra gubbar hörde av sig. Kände igen sig och tyckte det var bra att jag skrev. Men ingen sa “bra” då heller i och för sig.
Så jag blir lite deppig av den där krönikörens framgång. “Jag då liksom”. Jag skulle kunna skriva det bästa jag kan och ändå bara få åtta likes på fejjan medan någon annan bara behöver skriva något trams och få hundratjugo. Samma sak med en låt. Inte fan är det någon som berömmer, kommer fram och säger att den där låten den var fasiken bra. Aldrig. Visst jag ser på lyssningarna att det faktiskt lyssnas. Jag har hört om någon elev som haft mina låtar i öronen på väg till skolan varje dag. Båda värme såklart i hjärtat. Men aldrig någonsin har jag hört det i första hand. Det kommer alltid i andra eller tredje hand. “Bra” eller ens “skapligt” tar ingen i sin mun.
Så är det med jobbet också. Jo jag måste vara “duktig” för det säger han att man måste vara om man håller på med sådant där “som igen förstår”. “Ja jag fattar ju ingenting av det du håller på med jag”. Hur många gånger har man hört det. Men det är ingen (jo någon enstaka) som säjer tack av de tusental som använder det jag gör. Uppskattningen kommer i form av vad dom gör med det jag gör. Indirekt. Ovationerna går i deras riktning och jag vet och får nöja mig med, att vara den som gjort deras seger möjlig. Men ett uttalat “bra”. Icke.
Eller när vi spelade på sjuttiotalet. Var det någon som kom fram och sa att det var “bra”. Var fanns de trånande tjejerna. Jodå idag, trettio år senare kan jag få uppskattande ord, indirekt bl.a. genom min fru som hört det av sin kompis kan jag också få veta att det fanns trånande tjejer. Men då när jag behövde det, när jag satt där i repan dag ut och dag in, tränade och lärde upp nya musiker som slutande och började spelade dansmusik för att man kunde leva på det, var fanns det där då? När det behövdes. När de kunde ha gjort livet lite enklare att leva. Ett uppskattande ord. Ett “bra”.
Ja jag blir avundsjuk helt enkelt på henne krönikören. Hon har något som jag också så gärna också skulle vilja ha. Antagligen är det det där som kallas talang. Allt jag gör är antagligen bara dåligt. Eller i alla fall sämre. Den slutsats man så gärna drar som en enkel tvivlare. Att man är en sämre och mer talanglös människa. Ja om man skall vara snäll så kan man låtsas att det vara är tajmingen det är fel på. Men de flesta gångerna när man sitter där och inte vet om det är värt det där slitet att göra klar den där låten, skriva klar den där texten, eller gör klar den där koden eller att bara orka gå ner till kontoret efter nyheterna klockan åtta på kvällen och fortsätta, så skulle ett “bra” eller ett “tack” då och då hjälpa. Göra skillnad. Ja eller bara att få veta att man existerar.
Men avundsjuka är en dålig egenskap. En förbaskat dålig egenskap. Så jag jobbar vidare istället trycker undan de där känslorna av “än jag då!?” och dyker ner i arbetet. Japp, precis som jag alltid har gjort.
ps Ja eftersom jag nu har läsare av den här bloggen (några stycken) så vill jag förtydliga att jag “inte går med håven”. Så långt ner i självömkan har jag ännu inte kommit. Men snart kanske. Men tills dess, snälla inga “bra” kommentarer här. Det blir bara förnedrande. ds