Klockan ringer sju, lite som vanligt, fast det är ju såklart semester. Men mina steg går ner mot kontoret efter frukost och dusch. Har jobbat hela helgen för att komma fram till “semester” men är inte där riktigt ännu. Inget konstigt såklart. Tusentals egenföretagare är i samma situation. Ingen av oss vill jobba på helger och ledigheter men det finns ingen annan som kan göra våra jobb och jobben måste bli gjorda. Men snart alltså, med lite tur framåt lunch, så skall också jag sälla mig till de sommarslöa.
Petite, lillkatten, ligger här bredvid mig. Hon har hittat en bra plats på skrivbordet uppe på en bunt papper. En bunt som jag snart kommer att behöva rota i, och det är därför jag skriver det här. Väntar ut. Ja det dricks te också. Ur stor kopp. Ingen ide att försöka göra något vettigt innan den är urdrucken heller. Lag på det.
Men längtan ligger just nu efter att sträcka ut sig på valfri plats med en bok i näven och sen inte göra så mycket mer. Visst det skall tapetseras rum och det skall målas och sättas upp pelare och det skall en massa anda saker men först en stunds vila. Känner det i axlarna som åker upp mot öronen mer och mer. Ger jag dom en tanke och andas djupt så åker de nedåt, nedåt som om det fans hur mycket nedåt som helst. Stress. Rovdjuret som äter människor.
Den gamla damen utanför fönstret frestar med kommande fröjder. Klasar med ännu gröna körsbär. Plommonträdet står för samma frestelser. God tid kommer och det går fort. De där bären växer med en kaboom. Hade man bara ett öra som kunde höra de där låga frekvenserna så skulle man höra smällen. Ja hela den här tiden är fulla av de där explosionerna. Löven kommer, gräset växer, blommor sprakar i alla tänkbara färger. . Fantastiskt. Ja man får ju inte glömma dofterna som vindarna för med sig heller. Doften av det sköna livet. Men kallt såklart om man är frusen som jag. Om man nu måste leta något negativt. Skit i det liksom.
Gammal jobbarkompis på besök i helgen. På väg hem från Ljungarocken. Skoj. Nästa helg kommer svärfar med Olle, Karins bror, på besök. Ja det tuggar på så där på somrarna. Folk rör på sig och mer än en tar vägarna förbi Lo(o)s. Vi blir nästan socialt vanliga vi med. Själv åker jag såklart sällan på besök. Rädd för att störa, trotts inbjudningar, som jag är. Kan andra så borde jag kunna. Men det kan jag alltså inte. Borde väl öva på det där. Våldgästa ett år i sträck hos “vänner” och bekanta. Men känns inte som om det är min grej riktigt. För många säger att “oj vad kul med om du kom på besök” utan att mena det. Jag kan inte låtsas att det är sanning eller chansa att det är det.
Näpp min dag börjar nu. Avundsjukan har lagt sig för den här gången. Jag överlever. Tynar bort lite varje gång jag släpper fram de där låga känslorna. Japp jag är en dålig människa. Man skall inte vara avundsjuk. Den sämsta av egenskaper. Ber om ursäkt för att jag är sådan.