Fredag redan. Vad är det som händer. Man hänger inte med. Veckor går. Semester går. Här stå jag och ser allt fara förbi. Jag som precis börjat vänja mig. Mina axlar som nästan sjunkit ner mot normalläge. Men fredagen är i stort sett ännu oskriven, liksom helgen, liksom en semestervecka till. Japp njuter. Måsten saknas. Det är lugnt. Ett rum är renoverat. En till film genomtittad, rätt bra dessutom. Ovanligt.
Jodå man skulle kunna tänka sig det här livet också. Att bara gå omkring och finnas. Ja och man är ju där. Finns. Inte så mycket mer. Men snart suger det väl till inom en igen. Den där driften att skapa något. Jag har alltid haft den. Kortlekarna har inte behövts som tidsfördriv i mitt liv. Det har alltid funnit något dit elden inom mig drivit mig. Vad det nu skall bra bra för. Det finns enklare sätt att leva ett liv. Mycket enklare. Flyt med bara så tar “de” hand om dig. Jag klarar mig själv. Tar hand om mig själv.
Den gamla damens bär är fortfarande gröna utanför fönstret. Man kan mäta tiden efter dem också. Allt är senare i år. Vi befinner oss bara i början av juli. Inte i slutet som almanackan säger. Den är för statisk. Vi är för statiska. Tiden är det inte. Inte livet heller. Man får vara lite flexible i sinnet också. Anpassa sig efter det vi tror är vår verklighet. Som kanske är det. Verklig i alla fall från vårt eget perspektiv.
Imorgon har jag planerat in studio. Om inget annat händer. En dag att bara leka på. Det är ännu mer in i det blå. Där mår jag som allra bäst. Så är det. Det spelar ingen roll vad andra tycker. För de mesta. Ibland betyder det såklart allt. Alla vill bli omtyckta för något. Inte så svårt det där. Man behöver inte blanda in föräldrar som inte såg en och annat i det. Vi vill finnas till också utanför oss själva vi människor. Är det så konstigt? Att få sitt värde bekräftat på något sätt. Ja ibland handlar musiken om det. När den är klar. När den ligger där. Men inte i studion. Då är det bara skapa. Underbart och bara underbart. Inget annat. Man önskar att det bara varit så efteråt också. Men om ingen lyssnar är djävulen där och viskar hur värdelös man är. Osedd. Ofinnandes. Men jag har lyssnat på en kille från Ljusdal ett tag nu. Fantastiska produktioner. Men han ofinns musikaliskt han också. Man kan alltså dra slutsatsen att det kan vara nog så fantastiskt utan att det är “bra” ute bland folket. Det finns hur många som helst som inte syns men som är hur bra som helst. Men ändå blir det några få som syns. Japp på de små tillställningarna också. Samma är bäst är mantrar. Näpp tror inte det!
Min dag tänker fortsätta utan speciellt stora åthävor. Sätta upp en gardinstång skall jag. Upp med en rullgardin. Dammsuga lite. I det finns jag kanske inte heller för någon annan men det skall göras. Det är inte konstigare än så. För man finns i det man gör. Det är bara de som inget gör som aldrig fanns. Tänker man på saken så är de väldigt få. De flesta gör ändå saker. Det är en massrörelse. Låt vara att de som tycker att andra skall göra saker är en större rörelse men det är en helt annan historia. Den som vi tar sen. Någon annan gång. Efter semestern.