Känner det första pirret av jobbsug idag. Inte mycket men det finns där. Jag har inte känt ens en tillstymmelse av det tidigare. Glad att det där inte gått förlorat. Det som är mitt liv ändå. Eller en stor del av det. Det finns saker man inte kan leva utan. Jobbet är en sådan grej. Familjen en annan. Fru och barn. Fågelkvitter och blommor. Havet. Början man fundera är det massor. Fast kanske klarar man sig utan det mesta om man måste. Det är ju liksom inbyggt i “måste”. Människan är anpassningsbar.
I allt annat fortsätter semester och tillhörande sysslor. Gräsklipparen lägger av. Mekar och mekar, eller meckar och meckar. Vet inte vad som är rätt. Eller fel. Det var ett tag sedan nu. Får nog fortsätta med det imorgon också. Det reder sig. Tror jag. Bilar är värre. Det reder sig inte alltid där.
Följer en del diskussioner om VSCP. Deltar inte. Det löser sig ändå. Skönt. Blir lite mallig när jag lyckas hålla mig från att kommentera. Svårt men alltså möjligt.
Men det där pirret finns där alltså. Det som säger “skapa din djävul”. Ja det är nästan så att blocket följer med upp i soffan igen. Men jag blockerar. Parerar. Håller ifrån mig. Allt utan egentlig ansträngning skall tilläggas. Har det gott. Äter hamburgare och käkar glass. Ja och reparerar saker. Hinner sällan fram till “bygga”. Det jag egentligen vill göra.
Havet och södern ropar såklart fortfarande på mig. När jag var en ung man kunde vi dra iväg hela gäng den här tiden. Industrisemester. Alla var lediga. Stockholm. Sundsvall. Norge. Hittade vi någonstans att sova så sov vi. Gjorde vi inte det körde vi i natten. Ofta flera bilar fulla med fulla galna människor. Det var gott. Fanns inga tider eller måsten. Vi åkte kom någonstans och var, söp och … hade kul. Ja det var roligt. Någon spårade alltid ur. Slagsmål. Spyor. Sket på sig. Rock’n roll liv kanske. En månad rockenrolliv per år. Eller förresten var det ju det för mig hela året. Jag var aldrig danspjatt. Det var en för enkle väg till både tjejer och att få spela. De enkla vägarna har aldrig varit mina. Får jag inte tro på saker får det vara. Hela skiten kan vara isåfall. Då som nu. Det är visst en dålig egenskap. Själv är jag inte riktigt säker på det.
Idag hade vi såklart åkt ut i Europa med de där bilarna. Bara åkt och åkt. Men det var svårare då såklart. Stockholm kändes så jävla långt bort då. Inte så idag. Vi är mer som en förort. Det är bra. Ja det tror jag. Jag är inte en sådan som klagar på “Stockholmsjävlar”. För enkelt. Så förbannat stor skillnad är det ändå inte på oss. De flesta där är som v här. Ja är vår forna grannar och kompisar. Men det finns såklart på båda sidorna det där. Bor man där så ser man bara solen. Blicken når till tullarna. Sen är det svart och svårt att urskilja något. Intrycken blir så många och så starka i en storstad. Man måste fatta att det blir sådär. Men som sagt ut i Europa hade det rests. Antagligen hade inte alla kommit hem till Edsbyn då igen. Det gjorde vi ju då ändå. Fast det många gånger var på vippen att någon blev kvar.
Men man borde dra nu då alltså. Men det har jag skrivit metrar om. Än har jag inte kommit iväg.
Industrisemestrar förresten. De flesta gick in i dimman. Söp i fyra veckor. Nyktrade till för att ta sig till systemet i Bollnäs och köpa mer. Eller till utlämningsstället lokalt. Senare. Jag var aldrig så mycket för det där att supa i veckor i sträck. Har egentligen aldrig gillat att bli packad. Men det blev man ju såklart ibland. Men en dag räckte för mig. Svårt att ladda om för en till. Så jävla hot och tufft var det ju inte heller. Eller kul. Fast det var det kanske. Det var liksom skoj ändå. Strul och kul. Året runt. Man skötte kneget. Sen levde man. Ja levde rocknrolliv. För det måste det väl vara. När det tog slut kunde man ju dra iväg och plugga. Leva annat liv. Men då rock’nrolliv. Japp. Ingen kan ta det ifrån en liksom. Danspjattarna levde danspjattsliv. De var ändå 99% av alla under 70-talet. Det kan ingen ta ifrån dem heller.
Nu fortsätter semestern. Man kan knappast kalla den industrisemester numera.