Havet ropar på mig. Så vi sätter oss, K och jag, snart i bil och far österut. Så långt det går utan att köra ombord på ett fartyg. Måste härifrån en stund. Orkar inte med Lo(o)s och inbilskheten ibland. Kräks. Blir sjuk av den.Orkar inte finnas i det här trotts bubla med förstärkta väggar och utanförskap.
Ulf Lundell’s karaktär gör ner Henning Mankell’s skrivkonst i Vinsenterna. Vilken sopa. Ja i alla fall där. Något fel är det på någon som inte kan ta till sig Mankell. Är det avundsjuka det där. På sålda upplagor. Är han också ansatt? Som jag? Som mig? Mig eller jag? Viktigt enligt dragspelaren. Andra med. Jag vet inte vilket som är fint och RÄTT. Trött på “rätt”. Blir lite trött på U.L. också för hans karaktärer är, måste vara, så mycket av honom själv. Ja det tror jag. Kan inte vara på annat sätt. Det är bara att läsa hans blogg för att fatta det. Jag kan nästan förlåta herr Lundell för det där för att jag håller honom för ett av samtidens genier. Det har jag framfört. För upphöjd för att tacka. För upphöjd för att gilla något så vanligt som Mankells skrifter. Dylan, Lennon och Young skiter däremot bara guldägg. Det är fånigt. Men OK vi är oense. Han är fortfarande stor. Fast mindre nu då. Jag har inga gudar. Han har fler. Behöver ledstänger i sin vilsenhet.
Men österut alltså. En kanna kaffe prepareras. Redo. Se hur andra bor. Lukta på havet. Mer behövs inte. Därifrån kan jag hämta energi igen. Så att jag kan klippa klart gräsmattan. Tåla att finnas och existera ett tag till här i min självpåtagna exil. Tills det är dags igen. Tills man måste fly. Försöka fly från sig själv. Men vem kan det. Hursomhelst, havet hjälper och tröstar när man förstår att det är omöjligt. Alltid något.