“Är du lycklig Hedman?”. Ja man bör ju fråga sig ibland. Är man det? Nu? Igår? I förrgår? Man har varit olyckligare. Det kan man väl enkelt konstatera. Jävligt mycket olyckligare. Men lyckligare då? Jodå. Nykär. Fast det är ju mer ett sjukdomstillstånd. Vid forsen, vid havet. Ofta lycklig där. Det är de där ögonblicken när man är fullkomligt lycklig. Koltrastsång genom öppet fönster. Eller när jag gör musik, eller när jag programmerar. Fast de där två sista har såklart inte ett skit med lycka att göra. Det handlar bara om att man inte tänker. Är. Så – ja. JA! Man är nog lycklig. Ja så lycklig som en människa nu kan bli som blir gråtfärdig och ledsen av att vinna priser, som blir ledsen av att omnämnas i positiva ordalag i media. Verkligen inte glad alltså av sådant. Får inga lustkänslor av det där. Samma som efter en konsert. När man klivit av scen. Man vill bara gråta ut i någons tröstande famn. Den som aldrig finns där. Jag fattar de som ersätter det där med drogerna. Flyr tomheternas tomhet.
Och varför skriver jag det här. Fyra läsare igår. Visst kan dela på fejjan och få hundra. Men det blir jag definitivt inte lyckligare av. Hundra vill ha tusen. Skiter i det alltså. Skiter i sånt. Tack och lov och allt det där. Fast det var visst fyrtio igår. Men samma sak alltså. Fyrtio vill ha fyrahundra. Människor. Läsare.
Vi hittar ett fint bord vid havet igår. Slår oss ner. Kaffetermos och kex. Med underhållning. En båt skall sjösättas från trailer. Tysk man med benprotes och fru. Det backas, det börjas om, det hojtas, och jag känner att det skulle hojtas fan så mycket mer från mannens sida mot hjälpande hustru, om inte vi satt där. Argare. Vulgärare. Mer hat. Bil med släp når till slut vatten. Står där med avgasrör under vattenytan och puttrar. Allt slutar lyckligt. Kvinnan, stukad, far iväg med bil och släp, mannen med båt i trettio knop där skyltar säger fem. Vi packar ihop vi också. Det är sommar och semester i Svears land.
Jag närde en dröm om en segelbåt en gång. Har kamrater som har. Jag följer deras resor på bloggar och på fejjan. För mig och för oss, en vik, ensam stilla, lugn. Men så berättar kamrat om båtar skrov mot skrov. Ingen kan förvänta sig att få ligga ensam i en vik. För mig, för oss, skulle det vara som en våldtäkt. Visst. Jag har inget emot andra människor. Men när jag vill vara ensam så vill jag vara ensam. Som seglare får man väl antagligen bli ensamseglare över Atlanten då. Skrinlägger alltså planerna på segelbåt. Verkar inte finnas utvägar där för mig, oss.
Här om kvällen kom ett minne upp bara sådär. Lars-Erik och Ulf Järvefeldt kommer seglande i segelbåt från sin sida, Grängsbo, över till “vår” sida, sumphålet, av Lössnan. Av Bengt Ivarsson arrenderat sumphål. Det som borde duga åt en arbetare. En verkmästare. En löneslav. Mygghål. Den här dagen kommer (seglar) dom över. Landar. Vill vi följa med ut och över tillbaks? Farsan och jag. Morsan blir kvar. Vi är passagerare. Uffe gast. Lars-Erik kapten. Solbacka stoltserar på andra sidan viken. Minns inte farsan på den där turen. Han kan aldrig bara varit “passageraren”. Han var aldrig sådan. Uffe och jag halvvänner. Vi bor nära varandra i Edsbyn också. Träffas då och då. Men klasskillnad gör oss åtskilda. Rökt abborre i deras stuga i Grängsbo. Potatis och rökt nyfångad abborre. Finmat. Snaps tror jag. Besök i den finna världen. Minns inte Irma. Fru och mamma där. Fanns hon där? Hon var strävare, större än “Järvefeldt”, han som var “Lars-Erik” med de flesta. Eller “järvefeldt” sa man nog. Tillbaks måste vi också ha kommit. Men seglade vi? Ingen aning. Kanske blev vi tillbakaskjutsad i bil. Morsan antagligen glad att skippa allt det där. Hon var bondjänta. Dom var överklass i Edsbyn. För henne var det alltid så tydligt att det fanns en skillnad. Man skulle bocka och stå med mössan i hand. Prästen och överhögheten. Men jag är inte sådan trotts eller kanske därför. Ändå var jag deras trädgårdsmästare under en tid. Fick skäll av Irma för att jag och den gamle mannen (Han som hade så många historier att berätta) jag jobbade med tog för långa raster mellan trädgårdsmästeriet. Skäll genom ombud. Det framfördes fegt till närmaste chef. Som fick utdela skället. Hon var lite fisförnäm för ingenting annat än börd, ingen annan i familjen var det. Men bra människor allihop. Hade sitt. Har sitt. Inte avundsjuk. Jag alltså.
Ulf Lundell gnäller sig vidare igenom sidorna i Vinsenterna. Det är underhållning. Det är ju hans romanfigur som gnäller iof. Fast så likt hans blogg. Där han själv är centralfigur. Får läsa lite snabbt ibland. Håller med om hälften ungefär. Eller en fjärdedel. Eller sjuttiofem procent. Något sådant. Inte noll och inte hundra. Då vore det avgudadyrkan. Känner inte någon sådan. Han verkar ha sitt. Men jag läser och lyssnar gärna på det han gör. En av samtidens mästare. Ja det tror jag nog. Men bror mer än gud. Ungefär lika långt bort som den bror jag har i verkligheten och som den syster jag inte har.
Annars är det då semester. Regn och kallt. Frostvarning för Jämtland i natt. Vi är på väg tillbaks igen. Mot det kalla, kalla, kalla helvetet. Snömännen och snökvinnorna längtar dit såklart. Bra för dom. Men den gamla damen ger röda körsbär snart. Var och ett ett en söt explosion av smaker när det stoppas in där i munnen. Utspottad kärna sen. Som en salut över “underbart”.
Inkorgen närmar sig femhundra. Det har alltså lugnat sig lite. Men det får samlas. Som en regntunna under ett stuprör är det. Inte mycket är viktigt om man jämför med livet. Det mesta ren skit faktiskt. Inte mycket lär bli till guld ens om de får ligga till sig ett tag där i inboxen. Vänner som skickar skit och skit och skit borde man kunna få att förstå att de borde sluta med det. Jag har några stycken. De öser på med länkar till annan skit. Inget av det vill jag ha i min inbox. Men hur säger man det på ett snällt sätt. Kanske redirectar man skiten till /dev/null helt enkelt. Men då undrar de snart varför man inte svarar. Minimala ointresserade svarsmail går liksom inte hem. Då skickas tio svar istället. Svar man inte vill ha heller. Det är svårt.
Ja jag vet. Jag låter som Ulf Lundell i Vinsenterna. Men han tjänar pengar på sitt gnäll och sin utanförskap. Han är ett geni. Platsen är upptagen. Så då är det, som man säger, som det är. Fyrtio läsare. Trettioåtta kom hit av misstag. Stackare. Vem vill lösa gnäll från en som snart är sextio.
Träffade R på affären i Lördags förresten. Börjar bli tunnhårig och gråhårig. “Ja ha hur gammal är du nu då?”. Ja man måste ju fråga. Han svarar “Trettiofem”! Vad i helvete! Jag var resurs för honom under ett år på grundskolan. Han dataintresserad. Tjugo år sedan helt plötsligt. Känns som om det var nyss. Vad händer med tiden. Men han gråhårig nu alltså. Inte jag. Jo, kanske lite. Det är olika. Han har växt ikapp helt enkelt. Men blivit en ansvarsfull medborgare. En bra snubbe. Bättre än de flesta. Lika bra som han var då. Skolan som inte klarar av de som inte följer normen bara. En skitskola. Om någon fråga mig. Gör om gör nytt.
Och fejjan då. Är hur nära som helst att lägga ner skiten. Läser inte. Knappt. Måste ju gratulera födelsedagsbarn. Men ger mig nog. Lägger ner. Varför finns man där. Skall nog dela det här blogginlägget där förresten. Bara för att jävlas. För jag vet ju att alltid retar det någon. Just det är så enkelt. Och härligt! Skulle kunna ägna all min tid åt det. Reta folk som har lätt för att bli upprörda.
Pissar som genom ett hårt ihopskrynklat sugrör för tillfället. Prostatatan är väl stor som en grapefrukt. Gissar man. Klämmer åt kring urinrör. Infektion i kroppen. Japp blir sådär av allt litet som rör sig oinbjudet i blodet. Borde hyvla. Lägga sig på operationsbordet. Eller i alla fall tömmas morgon och kväll med kateter som urologen säger. De som ligger i lådan. Utifall. Vara snäll mot njurar. Leva längre. Men skiter i det där såklart. Lider lite. Det närmaste det “lidande geniet” jag kommer. Lidandet har vi gemensamt i alla fall. “ha ha”. Eller inte “ha ha”. Man är en riktig man om man pissar med tvåmetersstråle. “McDollars” båge. Ja herre jösses. Vi är så löjliga vi människor. Per definition. Sju år hela livet. Aldrig bli äldre i huvudet. “ha ha” igen.
Men inte ens jag som är semesterledig kan sitta här och ösa ut mig skit hela dagarna. Har du läst ända hit är du väl värd ett pris. Japp en buckla. Wimbledonstor. Lyft den nu upp mot skyn och ropa “hurra jag vann!”. Visst känns det gott? Men sen då? Efteråt. Japp, juste det, det är så det känns att kliva av den där scen du segrade eller förlorade på.