Hör att en av självuppspelandes skivor plockas bort av Spotify. Rättvist. Eller inte. Vad vet jag. Man förfasar sig hur som helst. Man skall tydligen få spela upp lyssnandestatistiken på sina egna låtar. Hämta hem några dollar extra. Bedra. Men det är storbolagens fel. Alltid storbolagens fel. Aldrig ens eget fel. Folk har sjunkit ner i sörjan och geggan. Kommer få det svårt att ta sig upp därifrån i mina ögon. Och öron. Förakt känner jag. Bara det! Suck!
Får jobba lite idag. Leta paket som verkar ha kommit in i sirapsfilen. Hittar. Schweiz. På väg. Kanske kommer fram också en dag. Man får hoppas. Håller tumme.
Regn när man försöker gå ut. Går in igen. Ont i huvud och ont i kroppen. Gammal bara. Kanske. Eller något annat. Pesten. Det är lugnt. Noterar men klagar inte. Hänger med någon dag till. Måste.
Vinsenterna fortfarande. Han reser ut i Europa huvudpersonen. Sådär som jag vill. Helvetes skithög. Blir avundsjuk på en romanfigur som är förbannat lik Ulf Lundell i hans blogg. Vill också ta min BMW och dra ut i Europa. Oroa mig över en lykta som är trasig och som måste bytas a tolv tusen spänn. No major thing liksom. Hur längre har ena dimljuset varit trasigt på min bil. Två år. No major thing. Men att kunna dra någon vecka. “THE THING!”. Att kunna förstora upp skitbagateller “THE THING!” Avundsjuk alltså. In i helvete avundsjuk. Fast egentligen inte såklart. Det där att gå i någon annans skor och alt det där. Man känner aldrig till hela historien.
Men hungrig nu. Så äta. Semester fortfarande. Varför inte liksom. Äta alltså. Borde väl åkt på Playwood. Men för mycket tillbaks. Klarar inte det längre. Varför det? Rädd för tillbaka. Fånigt. Jag fånig som vanligt. Det är där mina vänner finns. Men kanske är det mina vänner jag är rädd för. Närhet. Längtan efter utanförskap som trygghet. Kanske. Eller inte. Nu äta.