Tekniskt sett så är ju min semester över. Det går inte komma ifrån det. Men gräsklippare, fika ute och en stund i hängmattan idag liknar väldigt mycket ledighet. Semester. Synonymer.
Väntan på regn. Himlen drar liksom ihop sig efter hand som dagen går. Jo jag tänkte studio halva dan men finväder får faktiskt gå före. Nu vid femtiden kanske man kan börja tänka studio igen. En liten stund. Förbereda sig för en dag med ihållande regn imorgon. Den absolut sista dagen med gott-samvete-sittande i studion på ett tag. Gissar jag. Jobb kommer före lek. Musik och ord är ändå inte första prioritet. Men de där 10K timmarna har jag lagt på båda. Var för sig. Med råge. Om det hjälper får väl andra bedöma. Andra brukar veta. Inte jag.
Mår gott idag. Avslappnad. Så gott det går. AC/DC i lurarna under gräsklippningen. Ställer mig direkt på scenerna. Luftgitarren vill gärna åka fram men tack och lov hindras man av en gräsklippare som har dödmansgrepp. Börjar man “luftgitarra” sig stannar den, ja, och gräsklippning är ändå det man håller på med. Man får komma ihåg var man är. Men AC/DC är ändå AC/DC. Jonas och mitt band.
Inkommen i det stora gula huset börjar det regna. Man får “tima”. Min sämsta egenskap normalt. Men även nollor lyckas ibland. Japp. Jag med. Inte ofta men det händer alltså. Värt att notera helt enkelt.
Kalle Moreus på Pärmässan i Edsbyn. Åt det kan man spy. Inget fel på Kalle men det är för mycket Kalle för min del. Det finns en gräns för allt utom sockerkaka. Inget Edsbyn och Pärsmässa för min del alltså. Senaste besöket var 1977. Antagligen aldrig igen. Så kan det gå. Man skall vara pensionär i ålder eller mentalt för att gå. Tror jag. Men har antagligen fel. Som vanligt. Eller alltid.
Pioner. Nästa på väg att slå ut. Vi har kämpat med att få pioner här sedan vi flyttade hit. Nu har vi. Helvete. Bröllopsklänningar är de som de där blommorna. Eller debutanter i söderns USA. De är överdåd. Överdåd och Lo(o)s går liksom inte ihop. Extra fantastiskt kanske just därför. En av sommarens fröjder och höjdpunkter. Inget jag visste att man skulle längta till innan man hade några. Så kan det vara.
Äpplen verkar det dock inte bli några. Nill. Zero Zip. Fast kanske några stycken. Dock inte många. Men just det är lite av charmen med äpplen. Ibland blir det mycket. Ibland blir det lite. Det är som det är. Man får anpassa sig och leva med det. Ungefär som livet i övrigt.
Jag spar en och annan blomma när jag far fram med gräsklipparen. Det går liksom inte att köra över dom. Men det blir lite slumpvis. Jag antar att alla de där blommorna gärna vill stå där och inte bli drabbade av knivarna i min vrålande gräsklippare. Men så kommer jag där och väljer ut en eller ett par mer eller mindre på slump som får stå kvar. Jag som är han/hon/det/gud där just då. Det spelar liksom ingen roll hur mycket de där växterna ber till den store guden om att bli räddade. Slumpen vinner till slut ändå. En del får olycka oh blir nedklippta andra får stå kvar och blomstra. Lite som våra liv också alltså. Ibland har man tur och ibland har man otur. Antalet böner till han/hon/det/gud förändrar inte det där. Eller nått. Ungefär. Om du fattar. Du som läser.
Fast nu skall jag hänga ned en gitarr och leka med den lite. Vi hörs kanske en annan dag. Bara han/hon/det/gud vet, Kanske. Eller inte. Vad vet man själv om det. Inte ett skit. Noll. Zip. Zero.