Min vecka av jobb har landat i helg men det som skulle vara den första jobbveckan blev Sörmland och landsbygd och en svärfar på intensiven. Livet hinner fatt en. Alltid är det så och det är såklart så det skall vara också. Men hemma nu. Skulle göra så mycket idag men landade i soffan istället med bok, läste, sov, fikade och läste igen. Som om jag behövde det. Lyssnade på den röst som sa att det var så. Alltså blev det inte ett skit gjort den här dan. Älskar det och låter det vara på det sättet. Som om det var menat så. Grattis Hedman liksom.
Ute lyser såklart solen idag som om den bara för att jävlas lyser bara för att just idag orkar man inte gå ut och vistas där ute. Men det är livet igen alltså. Det är bara sådär. Man får leva med det. Det finns inget att uppröras eller bli ledsen för. Det kommer fler soliga dagar.
Men jag duschar inte ens idag. Bara lodar omkring stinkande i t-shirt och mjukbyxor. Man borde duscha tänker jag men orkar inte. Nej inte idag. Vilar. Men läser ut min Lars Keppler, vandrar ner till kontoret, svarar på några mail, skriver det här. Upp sen igen. Se något på tv. Göra varma mackor. För att det inte orkas med annan mat. Liv som om man var student igen. Under sommaren. När årets tentor var fixade. Nu finns högar av jobb här nere. Men har solglasögon på mig, virtuella, som inte ser det där. Gömmer det. Det är lätt för mig att inte se det som jag borde se bakom mina virtuella solglasögon. Men det är lugnt. Jobb imorgon. I alla fall på eftermiddagen.
Vi hälsar på son med flickvän i Uppsala på väg hem från Sörmland. De bor fint där med utsikt över världen. Har egna liv. Liv som flyter på på gott och ont och jag vet och känner trygghet i det att de där två och deras två katter klarar sig själva. För är det inte precis det vi föräldrar har som uppgift. Att få barn som växer upp och ger sig ut i världen och klarar sig själva. Men jag är såklart lika som min farsa. De där korta besöken han gjorde hos oss. Inte ville han störa heller. Och jag är lika. Jag vill inte vara i vägen för andras liv. Ingens,. Men trevligt är det ändå att stanna där en stund.
Men jag reser sällan på vägarna utan att oroa mig för att bilen skall gå sönder. Varje gång jag sätter mig den och skall starta den så oroar jag mig för att den skal starta. Ja fast den för det mesta gör det och fast den för det mesta bara går och går och går. Men vi kommer hem och jag kysser ratten. “tack bilen” fast det kanske är han,hon,det,gud jag skall tacka. Eller bara slumpen. Eller vad det nu är. Tack! För vem skulle jag ringa annat än assistans. Det opersonliga. Hem kommer man ju alltid. På något vis. Ibland önskar jag att jag inte gett mig ut i exilens ensamhet. Hållit hårt i kontaktnät och de som kallade sig mina “vänner”. Men vad hade jag varit då? Vad hade jag blivit då. Hade jag ens kunnat leva med status quoue? Knappast.
Men veckan är alltså slut. Ögon hos människor som inte bryr sig ett skit om mina historier eller vad jag vill eller vad jag gör dröjer sig kvar för min inre syn. De som gläds om det går åt helvete tär på sinnet. Jag känner det där så väl. Det suger liksom musten ur mig och märgen i mina ben. De är så många och jag är bara jag. Ingen mer. Bara jag. Och jag måste söka skydd. Skyddet som finns här i exilen, långt bort från människorna, i ett stort gult hus på en kulle i Lo(o)s, i en omgivning där jag inte känner en endaste människa närmare än om han/hon satt i kassan i vilken butik som helst. Jag som älskar människorna orkar inte med dom. Därför att jag bara hör det nedlåtande och onda. De goda tankarna och orden når inte in i mig. Helvete! Varför det? Jag betraktar dem på avstånd, människorna, och fantiserar om dom. Skriver om dom och hittar på historierna. Men orkar inte med människorna längre. Eller gör jag det? De där tävlingarna om att bli bäst. Jag hör inte hemma i det. Inte ens en del i mig hör hemma i det. Så slut igen. Stanna här i resten av livet. Lås dörren. Fly. Stäng ute. Jobba.
Jag blir glad när folk hittar sina drömmar. När de beslutar sig för att följa sin dröm. När de i kampen finner att kampen är värt det. För det första man alltid finner när man följer den där inre rösten är att det inte är så jävla lätt. Man måste kämpa på. Tro när andra tvivlar. Som Stig Grybe i sitt sommarprogram. Alla skulle lyssna på det och förstå att fast än folk säger att man inte har talang för att bli matematiker, skådespelare, fotograf, författare, sångare, vetenskapsman, cafeägare eller vad det nu är som kroppen sjunger och vibrerar om att man borde ge sig hän åt, så skall man följa den där rösten som viskar och sjunger inom en. Den har ALLTID rätt. Det är alltid de där andra, som säger att man inte kan, att det går åt helvete som har fel. Som skall och bör skuffas åt sidan. Det räcker med den där imaginäre djävulen där på axeln som upprepar att man inte kan. Den fan får man leva med. Motarbeta. NEJ! Alla kan. Men man måste ge sig hän. Det duger inte att göra saker halvhjärtat. Hela hjärtat skall med. I krig, kärlek och i äkta liv.