Högen är avklarad. Papper och idéer sitter där dom skall. Jobbet att förverkliga dom alla återstår. Antagligen krävs det mer tid för det än jag har kvar för det. Eller inte. Vem vet? Men jag kan inte säga att jag längtar och suktar efter pension. Den är dessutom särdeles minimal. Eller snarare kommer att bli enligt alla prognoser. Att större delen av livet ha varit egenföretagare utan att ha tagit ut stora summor i lön, eftersom pengar används bäst om de får växa i företaget, gör en till fattigpensionär den dag man inte orkar mer. Man kan tycka det är orättvist. Eller inte. Företagare kan ju betala pensionsförsäkring och sen flytta till ett lyxigt hus i Medelhavet när de går i pension. Tror man.. Ja det tror en del. Och en del kan göra det också såklart. Men de flesta inte. Minimilön handlar det om. Eller om man slår ut den väldigt mycket lägre än minimilön. Bara galna människor blir egenföretagare. Smarta människor ställer sig med en skylt “jobb åt alla” utan att fatta varifrån arbetstillfällena kommer.
Men detta moment att få bort papperhögarna från de fria ytorna är nu ändå alltså avklarat. Bra säger man till sig själv eftersom ingen annan säger det. En längtan efter pengar uppstår. De möjliga projekten är många. Men med begränsad budget klarar man bara av några stycken. Kanske lika bra det förresten. Tjäna pengar innan du gör av med dom är en bra devis. I alla fall om man vill känna frihet. Det finns en glädje i att inte ha några banklån eller andra beroendeställningar heller. En stor frihet som gör hjärtat lätt faktiskt. Fast galet såklart. Man bör låna eftersom skatteregler och skatteavdrag gör det fördelaktigt att låna. Världen är bra konstig.
Så det som återstår för mig idag är att vandra de x antal trappsteg som leder till övervåningen, borsta tänderna och gå och lägga mig. Läsa en timme kanske. Inte mer. Vill vara pigg imorgon. Enkelt kan tyckas. Men jag är trött. Gruvligt trött. Har ont i kroppen. Varför det? Orkar alltså nästan inte gå upp till säng och bok. Men måste ju. Här kan man ju inte sitta hela natten. Eller kan man det? Sova här!? Eller fortsätta jobba. Nä någon måtta får det allt vara. Jag är här nere på kontoret för mycket tid redan som det är. Man får alltså leta någon kvardröjande kraft där i kroppen och resa sig upp och försöka stappla trapporna upp till övervåningen. För att man måste. Bara därför. Så godnatt världen säger och önskar jag. Har inte mycket mer att säga. Så är det bara.