Javisst är jag ledig. Hela helgen. Gör inte så mycket. Jo sätter upp lite tavlor. Tar upp spikar ur ett golv. En miljon var det nog. Bär lite saker hit och dit också såklart. Upp på vinden och ner från vinden. Men jobbar inte. Vilar. Är trött. Fast det inte finns minsta anledning att vara det. Veckan har alls inte varit speciellt hård. Och nu sitter jag alltså här på kontoret. Har svarat på några mail. Klarat av lite av inflödet. Skall klara av mer. Men är fortfarande lite trött. Veckan har ju kommit igång men inte jag då riktigt. Måste alltså skärpa mig. Verkligen! Skärpning Hedman! Det är allvar nu. Sommaren är över för dig. Japp å är det.
Pionerna blommar här utanför på gräsmattan. Den stora har hur många rosa blommor som helst. Var och en är som en rosa brudklänning i lager på lager på lager. Vacker. Doftar gott dessutom. Det tog några åt att få den att trivas. Dessutom fick den en stor tall på sig det år den verkligen bestämde sig för att växa till sig i längd. Så glad är man såklart för det där underverket som skämmer bort oss med prakt.
Sol säger man på väderrapporten. SOL i massor. Jag har aldrig sett en större sol på en väderkarta. Det går inflation i det där också. Men efterlängtad är den såklart. Här i mellansverige speciellt. Vi har tydligen haft mest regn och minst med sol. Såklart. Bli tungt för många att gå tillbaks till arbetet. En brottarhöst. En psykbrytvinter. Manfallsvinter. Värre än om ryssen kom. Jag tror vi räddar oss med Grekland i februari. Varför inte liksom?. Väljer en trevlig liten ö med kluckande hav och blå himmel när Sverige fryser arselet av sig. Rekognosering för andra tider. När man kan göra så varje vinter. Snart. Januari, februari, mars och april utomlands. Resten hemma. Japp då kan man nog bo i Lo(o)s också. Målbild. Affirmationer mot det. Fungerar det?
Fortfarande inga konserter. Näpp. Delar väl det med många andra musiker. Ja i ärlighetens namn före detta musiker i mitt fall. Eller är det en gång musiker alltid musiker? Vet inte. Hur som helst ser man inte allt för ofta musiker i publiken. Ibland, javisst. En stund. För att bedöma eller avgöra om det är värt något.Eller för att man måste. Eller för att spana in publik och publikreaktioner. Eller kolla in tekniken på ett instrument. Men som njutande pack där längst fram? Sällan. Aldrig. De flesta blir för skadad för det. Det fungerar liksom inte längre. Går inte att hjälpa. Näpp.
Fast som vanligt gäller såklart att det är just nu man skulle resa iväg. Bara dra iväg. Ingen äger oss. Inte banken och ingen annan. Se där en fördel med att bo i Lo(o)s. Det finns såklart fördelar om man kikar efter. Frihet! Finns ett värde i frihet. Man sitter inte fast i för många bojor. Sådana där man måste gnaga av en arm för att bli fri. Men något slags pris betalar man såklart. Gammalt hus. Gammal bil. Bo i Lo(o)s. En del fattar inte ens att de är fångar. De går ett helt liv med hjärnkulan släpande efter sig. Kanske är det just dom som är dom lyckliga. De som inte vet och fattar och som aldrig tar en djupare tanke in i sin hjärna. På avstånd kan det i alla fall synas vara på det viset. Men vad vet man. Man skall gå i andras skor och allt det där för att fatta hur andra har det. Jag är ödmjuk där. De flesta andra har liv man inte skulle vilja leva. Det är bara så. Man får vara nöjd med det liv man har.
Fast ibland önskar jag att jag haft en idol. Någon att se upp till och digga villkorslöst. Det nrämast ejag någonsin kommit i den där vägen är väl Marie Curie och Albert Einstein. Fast idoler, nä såg nog inte dom som det heller. Men beundrade. Jämlikar. Människor man skulle vilja jobba med och diskutera med. Jag har aldrig varit sådär att jag ser det som konstigt att prata med vissa människor för att de skulle vara så mycket bättre än vad jag är. Eller tjäna mer pengar Eller är snyggare. Eller är starkare. Eller what ever. De som inte går att snacka med går bara bort. Poff utsuddade ur mitt medvetande. Jo jag har ju träffat en del av “de där”. Och JA de är precis som mig och dig och alla andra. Det är bara supertöntarna, de som TROR att de är förmer än oss andra som är annorlunda. Men de går alltså bort. Man behöver inte dom. Lika lite som dom behöver mig. Alla blir nöjda av det där. För det finns alltid någon idiot som hyllar dem. ALLTID. De som aldrig vågar gå genom livet utan att hålla någon annan i handen. Ja de är många. Förbannat många. Patetiska hela bunten som flugor på en koskit.
Struntprat som vanligt såklart. Over and out. The end. Fin.