Lillkatten springer med full fart före mig ner för trappen när hon inser att det är dags att gå ner till kontoret. Sen sitter hon där utanför dörren och väntar förväntansfullt på att bli insläppt till kontoret innan jag kommer ner och öppnar. Jag balanserande min tekopp, den som räcker ett blogginlägg, lunkar morgontrött efter i ett mer beskedligt tempo. Med tekoppen, ja eller det kanske är helt tvärt om förresten. Att blogginläggen blir så långa som tekoppens volym. Det finns något slags samband hur som helst. Det finns säkert någon bloggdrottning som har full koll på det där. Eller bloggkung. Själv flyter jag bara med. En man av de breda folklagren på flykt och i exil.
Ja så nu sitter vi här, Petite ligger om sanningen skall fram.. Ute lyser solen. En sol som skiner in på oss genom skamligt lortiga fönster. JA, JA, JA jag måste putsa fönster. Det här går fasiken inte. Borde dammsuga också vid närmare eftertanke. Städroboten fuskar nämligen. Eller också är det batteriet som är på tok för litet. Borde väl bygga en som klarar ett riktigt rum. Inte leksaksrum. Men var får man tid till sånt? Jag har nog med att förändra världen. I alla fall för tillfället. Så sen då kanske. En fönsterputsarrobot också då såklart. Så att man slipper irritera sig soliga dagar som den här.
Jag tar en bild på solnedgången igår. Som en annan puttefnask. Gillar det inte. Folk som delar bilder på solnedgångar är de lägst stående bland människosläktet. Så där har man alltså hamnat nu då alltså. Ibland är det inte de andra som sjunker ner i dyn. Orkar man betrakta sig själv utifrån så inser man ganska snart att det är man själv sitter där i skiten. Välkomnar det när jag upptäcker att det är så. Jag har aldrig haft behov av de höga piedestalerna.
Kommer på att jag borde skriva en novellsamling. Japp bara för att ha gjort en. Nej inte försöka få den utgiven. Det är förnedringens lotteri. Nej bara som med tomtarna. För att göra det. Man ÄR författare om man skrivit två böcker har någon sagt. Och ja det har jag gjort. “Tomtens Dagbok” och “Ett skithål och 99 andra korta historier”. Men jag är ganska säker på att med det där så krävs det att de där två böckerna skall vara utgivna på ett “fint” förlag. Inte självutgivna eller så. Det räknas inte. Definitivt inte såhär som jag gjort. Så jag håller mig väl borta från det där “författare”. Jag skriver ju ändå. Ingen kan hindra det. Glädje har ett värde. Ja faktiskt. Man måste inte vara bäst och störst. Ja och det är samma sak med musiken. Såklart. Annars vore det väl konstigt. Eller? När är man “musiker”?
När är man “programmerare” förresten. Jag har inget problem med att sätta den etiketten på mig själv. Ja säga det rakt ut till och med. Men skulle jag kunna säga “musiker”? Skulle jag kunna säga “författare”. Knappast. Det skulle kännas förbannat obekvämt. Så jag låter bli men gör samma saker som författare och musiker gör ändå. Det går ju det också liksom.
Men epitet är epitet. Inget annat. Alla är vi sammansatta personer. Vi är lite av varje och kan lite av varje. Och det är ju i det man borde bli bedömd. För det man kan. Känns naturligt att bli imponerad av liksom. Som Sara Sjöström. Ja jävlar vilken simmerska! Men faller jag på knä för henne som en övermänniska? Noop. En bra simmerska är hon, värd att falla på knä för där, som säkert är bra på andra saker också. Men en jämlike. Ändå. I att leva liv. Fast jag säkert inte ens kommit i vattnet innan hon summit femtio meter. Men jag kan andra saker. Spdant som hon inte kan. Hon har samma svårigheter på min bana. Men hon är bra och jag är bra. I alla fall blir jag inte sämre för att hon är bra. Vi behöver inte nya gudar Vi behöver jämlikar som alla är bra på något. Världsmästarbra! Det borde skolorna ha inpräntat i varenda elev innan de får examen. Vi är alla världsbäst på något.
Men man måste jobba för att ta sig framåt. Så det tänker jag göra nu. Ta mig framåt medels arbete. Rollen är “ingenjör”. Fast jag är väl mer “fysiker” än “ingenjör” då såklart. Och “musiker” och “författare” och “vvs-gubbe” och “elektriker” och en jävla massa annat. Men mest av alt en ocool gubbe som inte ser upp till någon. Juste det skulle kunna vara ren och skär hybris om jag nu inte lät bli att se ner på någon också. Vi är alla idioter. Det är enklare att leva med det synsättet.