Ibland möts vi inte ens halvvägs jag och Lo(o)s. Tyvärr tyvärr händer det ganska ofta. Nej det är inte “hemma”. Kommer aldrig att bli “hemma”. Det är bara så. Jag lever i exil. I främmande land. Sen må det vara så att “hemma” är där man lägger sin hatt. Så känner jag nog. Så kullen och det stora gula huset är väl “hemma”. Men inte resten. Det behöv en social interaktion för det. Jag har inte den. Mitt fel. Antagligen. Husarrest handlar det om. Eller kullearrest out in the outbacks. Nått sådant.Kanske.
Det finns tillfällen när ett boende såhär långt från civilisationen frestar på. Som ikväll. Godissuget från helvetet drabbar mig. K stönar också “gooodis” där i soffan. Men klockan har passerat arton. Allt är stängt här. Inget godis synes till någonstans på skåp och hyllor. Jag letar till och i ren desperation efter hasselnötter där i skafferiet. Men ingen tur. Inte ens längst där inne finns det något endaste något som påminner om GODIS onyttigt och gott. Då har vi ändå tre meter skafferi. Skåp lagda till det. Nått sött borde det för tusan finnas där. Jo en tub chokladsås ser jag. Desperationen säger sked och den och min mun. Men när jag känner på den är den i det närmaste tom. Det skulle vara rena tortyren att börja äta på den. Väcka sockerdjäulen och sen inte kunna tillfredställa den fan för att innehållet i flaskan är slut. Sånt går åt helvete. Det vet man ju. Folk kan börja gråta för mindre.
Jag funderar en stund på Färila. Fyra mil bort. Räddningen om suget efter pizza blir för stort. Ja då åker jag utan att tveka. Men för en påse godis? Eller två. Ja och en chipspåse. En man borde unna sig. Men till och med jag har gränser. Jag åker inte så långt för det. Fyra mil dit och fyra mil hem. Fast… Ja var det inte för att bilden känns osäker så kanske jag hade omprövat det där beslutet. Åkt. Men bilen alltså. Häromdagen vägrade den starta nämligen. Men nästa dag gick den som den alltid går. Surar. Surfransk Renult. Varför har jag ingen aning om. Hatar bilar. I alla fall tekniken i dom. Gillar bilar som tar mig mellan A och B. Eller tar mig till x och y och z också när mål inte finns. Men den känns inte som ett alternativ ur den här krisen. Icke. Startar den OK imorgon kanske man kan ompröva. Så att man kan fara nästa gång det är kris.
Men utan godis alltså. Utan allt som ens är nära att kunna kallas godis. Visst, man kan röra ihop chokladbollar och äta upp röran utan att göra själva bollarna. Pappas röra kalls det här i huset. Mitt bidrag till bakningen. Snabbfixat. Sött. Fett. Ganska äckligt. Men räddar en ur krissituationer som denna. Sockerdjävulen får sitt. Man blir hög. Hmmm… tål att tänkas på det där. Socker såg jag kakao borde det väl finnas. Bregott? Jodå. En kaffeskvätt. Vanilj? Tamefan…
Ja sen skulle man ju velat skåda stjärnfall inatt. Varför det nu är så förbannat spännande. Men mulet här såklart just nu. Skithelvete! Ja skulle visst ligga moln över oss imorgon också när hela resten av Sverige njuter av högtryck. Jamen JÄVLAR!
Men jag tror nog jag tassar upp och plockar fram den där elvispen. Sen kanske kolla in “Orange i the new Black”. Ja varför inte två avsnitt. Liksom. Sen kan man ju titta ut lite snabbt för att se om det är klart väder. Gå ut om det är det. Två stjärnfall per minut lovas det. Ja man skall titta i rätt riktning. K tittar alltid åt fel håll. Säger att jag ser i syne när jag ser och önskar fred på jorden. Slår aldrig fel. Men molnigt just nu alltså . Då får man satsa på ännu ett avsnitt av Orange… eller helt enkelt hugga in på en ny bok. Välja en av de där i bunten som köptes som sommarläsning. Lyx utan like. Ljuvligheter. Som också kräver påsar med blandgodis. Eller choklad. Nougat. Eller salta stänger. Eller, ja vad fan som helst som ger en smaksensation i munhålan. Som gör en spyfärdig efter en stund. Fast man tar såklart lite till ändå. En till. Eller två.
Nu skall djävlar sugna på socker få sitt. Japp beroendeperson är jag. Sockerknarkare. Men kanske kunde det vara värre med det också. Fast fan vet. Ja egentligen borde jag ju jobba. Men vafan.