Categories
Betraktelser & Berättelse

Om inte “om inte…” fanns.

002

Flaskan snurrar igen. Den har stannat två gånger och pekat ut en av oss redan. Första gången Jompa. Dags att gå sa den.  Ditt liv är över. Sen Lars Jonsäll. Obeveklig saktade den ner och stannade den till slut och pekade den på honom en sommarnatt. En till borta. Nu snurrar den alltså igen. Saktar sakta ner i sitt snurrande. Ännu en av oss i “Södrangänget” som sitter där i ringen kring den där snurrande flaskan skall bort. Ingen av oss vet vem den näste blir. Man ber bara bönen “måtte det inte bli jag den här gången”, “snälla bara ett år till”, som det bara var ett spel, allt var på lek, och inte själva livet.

Ja fanns det nu ens fanns ett “Södrangäng”. Knappast. Ändå sitter vi där allihop i den där ringen. Bundna till varandra av tiden. Det är klart att de flesta av oss sitter i andra ringar också. De är många. De sociala gemenskaper som är och de sociala gemenskaper som varit. Flaskan snurrar runt i var och en av dem och pekar ut dem som inte längre får vara med.

Är man femtioåtta som jag har man såklart levt en stor del av sitt liv. Ja de flesta i min Södranringen är i den där åldern. Några yngre och några äldre. Men ungefär sådär kring sextio ändå. Vi blir färre kvar också såklart. Sannolikheten att flaskan pekar på en själv ökar med åren. Sen får väl inte vi gamlingar riktig fart på den där flaskan när den skall snurras igång heller. Den stannar så jävla ofta. Tätare och tätare är det någon som åker ut. Som inte får vara med. Och självisk borde man ju inte vara heller. Tänka att de andra faktiskt också har liv de vill leva…

Så det känns som allt hastar såhär vid femtioåtta. Fast å  andra sidan titta man på släkten så lever de flesta en jävla massa år. Farsan gick iof tidigt. Farfar med. 70 och 75. Men morsan blev nästan nittio och många är nära hundra i släkten. Så man vet aldrig. Den där pensionprognosen på 86 kan stämma. Eller inte. Man vet helt enkelt inte och på något sätt så känns just det rätt OK. Tänk om man visste. Att nästa år tar det slut. Vilket kaos det skulle bli. Jävlar vad folk skulle förverkliga sig den där sista tiden. Nu är det istället lugnt. De flesta hinner bara diskutera förverkligandet över middags och kaffeborden. “Man borde…” och “man skulle…”  måste vara de mest vanliga fraserna där. Ja och “om inte…” såklart. Hela värden skulle vara en helt annan värld om inte “om inte…” fanns i språket. Kanske kunde en lag trolla bort de där orden. Så att alla måste. En helvetes massa caféer och mysiga matställen skulle vi få. Trevliga affärer också. För att inte tala om böcker och filmer och reseskildringar. Världen skulle helt enkelt bli en lyckligare plats. Edens lustgård. Fast utan gud och “om inte…” Bara människor som förverkligar sig om och om och om och om igen. Ja i en stor hög liksom. Det finns liksom inget slut på det där förverkligandet. Ja OJ!

Annars har det varit soligt idag. Inte varmt. Men solen gör att man liksom lyfter lite. Inte känner sig nedtryckt i marken. I alla fall är det så för mig. Jag blir trettio kilo lättare av sol och fint väder. Gammelgubbekilorna rasar liksom av mig de där dagarn. Magen med. Inte för att jag blir snyggare. Inte ens soligt väder hjälper vissa. Alltså bara lättare. Både i kroppen och till sinnet. Inte så dumt alltså. “Om inte..”

Sen jobbar man såklart. Inspirationen är tillbaks. Alltså är det inte så dåligt. Riktigt hyffsat helt enkelt.  Alla fönster öppna på kontoret. Tassar ut lite barfota i gräset. Fikar ute och äter lunch ute, ja, fast i omvänd ordning. Livet är helt enkelt gott. Sen kommer dragspelaren över på kvällen och pratar lite. Det var längesen nu. Vi sitter och ljuger för varandra en stund på trappen. Som gamla gubbar gör. En bra dag alltså. En bra dag som jag nu skall avsluta med några timmars jobb. Ni vet göra det där som jag helst av allt vill göra i hela världen. OJ! liksom.

 

Lämna en kommentar

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.