Bunkring idag. Vi gör en sådan tur åt Bollnäshållet eller åker åt något annat håll en gång i månaden. Handlar mat för tre tusen spänn och allt annat sådant där som behövs för att leva en månad. Fast vi glömmer bort systemet idag. Glömmer bort! Tänk vad åldern gör med en. Fast det har kanske har med viktigheten i det hela att göra också såklart. Möjligen.Man prioriterar som man prioriterar.
Med en bil som numera faktiskt startar efter att undertecknad hobbyarbetat med den i söndags så gick det där som en dans. MEN, på hemvägen börjar servicelampan att lysa. ABS. En sensorjävel igen gissar jag. Dyra som fan är de. B I L J Ä V L A R ! ! ! Ja ja man kan släcka den där lampan också. Det är väl det billigaste sättet att åtgärda det där problemet. Vi får se vad det blir.
Vardagar är annars inte optimala för handling. Man blir (läs jag) lätt lite stressad när man måste bryta allt det där man är mitt uppe i. Jag är en slow starter. Det tar en stund att ta sig ner i den där riktigt kreativa koncentrationen. Sen när jag då väl arbetat mig ditt vill jag ogärna därifrån. Ja just det. Telefonörer och oannonserade besökare kan märka av det där. Men det måste vara så. I alla fall för mig. Jodå jag gillar mämniskor. Men jag gullar att jobba också. Tråkigt nog går inte alltid socialt prat och mitt jobb att kombinera i realtid. Jag är den förste att beklaga att det är så.
Får se Edsbyn idag också. Det var länge sedan nu. In och hämtar pärmar hos min revisor. De har stått där och samlar damm ett tag när bilen har känts för osäker för att transportera mig dit och hem igen för att hämta. Väl där åker man såklart förbi alla de där byggnaderna som man har minnen tillsammans med. Människor jag känner igen ser jag sällan nuförtiden. Känner inte mycket heller längre. Det fanns en speciell känsla för “byn” förr ändå. Man var tvungen att åka igenom en sväng om man passerade. Jag gör sällan det nu för tiden. Åker bara förbi vägen förbi Ön och tänker inte mer på det. Jag längtade därifrån så det gjorde ont en gång i tiden. Ja och jag förstår varför idag. Det var 38 år sedan jag stack. Här har tiden stått stilla. I alla fall till det yttre. Det händer fan i mig mer i Lo(o)s. Ja ni fattar.
En båt med femtio flyktingar sjunker. En lastbil full med kvävda flyktingar efterlämnas efter en väg. Man blir förbannad! Sådär kan vi ju för fan inte ha det. Lösningen är enkel. Låt flyktingar liksom andra människor få använda flyg, tåg och båtar och ha möjlighet att söka asyl närde kommer fram utan ersättningskrav på transportörerna som idag.. Då slipper vi all den där skiten. Måste hantera det på rätt sätt. En båtbiljett från Turkiet till Kos kostar femtio spänn. En osäker gummibåt köpt av flyktingsmugglare kostar hundra tusen. Helvete!!! Det borde inte vara så svårt. Dom som flyr idag kan vara vi själva i en annan tid. Hur skulle vi vilja bli bemötta själva? Alltsammans bedrövligt och tarvligt hanterat av politiker och organisationer. Men man kan inte tänka så mycket på det där för man blir så förbannad. Får hjärnblödning. Riv FN-skrapan och bygg upp något nytt. Något som fungerar. Styrt av människor som handlar istället för att prata.
Nu skall jag jobba lite. En timme. Ja mer blir det inte. Sådana är bunkringsdagar.