Vinnarnas almanacka skriver trettioförsta i augusti idag. Vem kan förstå det!? Trotts en del gula löv på björkarna. Den första september imorgon. Det ÄR höst. Vi är inte PÅ VÄG MOT höst utan DET ÄR höst. HELVETE! Man vill kräkas. Skrika
“Inte än, INTE ÄN, rädda mig!”
och göra det med sina lungors fulla kraft. Men man gör inte det därför att andra kan höra. Knyter handen i fickan och låter skriket eka tomt där inuti huvudet. Blanda sig med de andra ångestskriken som rullar runt där uppe.
Nej jag är inte redo för höst och vinter. Jag som inte ens kan fatta att hösten är här nu. Att man måste igenom allt det där kalla och eländiga igen. Nej jag vill INTE!
I N T E ! ! !
I N T E ! ! !
I N T E ! ! !
Fast det måste man såklart. Vad har man att sätta emot? Man är med i pjäsen och måste spela sin roll. “The show must go on”. Så så får det bli. På gott och på ont.
Fast jag gillar såklart höst egentligen. Kanske är det så enkelt att vi barn födda på hösten också automatiskt har positiva känslor för den. Evigt inristade spår av längtan till födelsedagar. Men det är mest det där lugnet som lägger sig efter sommarens måsten som tilltalar mig. Hösten tillåter innenörderi utan dåligt samvete. Man kan ge sig hän på riktigt. Men kanske är också är allt det här rester efter “förr”. Skolterminernas start, läsårets begynnelse för evigt inpräntat inuti oss. Nog startar vi ofta våra projekt på hösten. Avslutar dem till sommaren. Som om vi gick där i skolans inrutade tillvaro och som om just detta inrutade, schemalagda vore det naturliga. Det enda sättet att leva. Det R I K T I G A sättet.
Månen lyser starkt som en trimmad strålkastare i natten. Väcker mig flera gånger med sitt starka reflekterade vita ljus, starkt lysande också genom fördragna gardiner. Den galnes vän. Månen. Så naturligtvis min vän. Ett sällskap i natten. Jag kan tryggt somna om i en säng som för tio femton år sedan borde fått nya madrasser men som inte fått det. Gamla tunna som rådbråkar den som ligger där. Det kan inte månen göra mycket åt. Inte min plånbok heller. En drömmares plånbok är alltid tom. Men galen förresten. Är inte den som inser sina svagheter och begränsningar mindre drabbad än de som inte gör det. Den som vet att han är galen egentligen mindre galen än den som skriver sig som frisk. Den ointelligente mer intelligent än den som skriver sig som intelligent. Visst är det så. Det största problemet att inte kunna se sig själv från han/hon/det/guds perspektiv.
Nu lyser solen där ute. En höstsol. Eller sensommarsol. Kanske är det höstsolar på himlen först från och med imorgon. Augusti hör väl ändå till Sommaren? September till hösten. Strumporna är fortfarande av. Jag sitter här på kontoret med bara fötter. Det tycker jag om. På lunchen tassar jag ut i fortfarande daggvåt gräsmatta och intar Bollnäsfil med ostmacka i trädgårdsstol där ute. Det älskar jag. Det livet mitt i allt det andra. Det behöver inte vara så förbaskat svårt att leva egentligen. Inte i Åkes värld i alla fall.
ps Är det någon som vet vad insekten heter så skulle jag också gärna vilja få veta. Stor som en humla. Lä som en humla. Luden men skalbaggslik. ds.