Releaseperiod. Lite maniskt sådär. Man vill upp innan klockan ringer och man vill inte, VILL INTE, gå och lägga sig när det många timmar senare är dags för det. Men gammal ocool gubbe som jag är håller jag mig ganska bra inom ramarna, tvingar mig att gör adet för att det inte skall spåra ur helt. Men än är det en bit kvar till release. Det kommer att bli fler sena nätter när jag jobbar tills jag känner att håller på att ramla av den där “pinnen”. Stupar. Får hjärnblödning. Hjärtattack. För passen är maratonlopp för hjärnan på gränsen för vad i alla fall jag klarar av. Det handlar om att stappla upp för trapporna, avtrubbad, slut, nollad, efter avslutade pass.
Men härligt såklart. I det där tillståndet regnar det guldkorn över det man gör. Man gör helt enkelt de bästa grejerna och koden under de här kreativa perioderna. Och JA det är värt det, att de normala sexton timmars arbetsdagarna blir till sjutton, arton, nitton timmar. Värt det fast det förkortar liv. Ljus bränns i båda ändarna. Att befinna sig i det där flow-tillståndet är lycka helt enkelt. Ren lycka.
Så jag har alltså egentligen inte tid att skriva det här. Men oftast gör jag det ändå. Skriver, fast jag har mycket att göra. För att just det är en del av mitt sätta att (över)leva. Något jag inte kan vara utan lika lite som musik, obruten horisont, koltrastsång och och havsvågor mot en strand. Men det har till och med varit svårt att få den där ron som behövs för att skriva ett tag nu. Ännu mindre tiden att sätta sig i studion och skriva en låt. Nej, jag tror inte på det enkelspåriga. Jag är helt säker på att man blir en bättre människa, bättre på det man gör, när man håller på med flera saker. Tänk renässansmänniska.
En av katterna är borta. Newton. Den svart vite. Har varit borta sedan i söndags. Börjar bli för länge för att det skall vara en av de normala långturerna. De som sker då och då över året. Oroar såklart. Vad har hänt? De är goda vänner och familjemedlemmar de där katterna. Skulle man kunna leva utan katt? Men ännu skall man väl inte ge upp hoppet. Man skall aldrig ge upp hoppet.
Den gamla damen utan för fönstret brakade till här om dagen. Körsbären har hängt kvar på flera grenar ändå tills nu. Ovanligt sent såklart. Och att de fått vara kvar. Fåglarna brukar smaska i sig dom på direkten. Ja och de som dom inte hinner på hinner jag eller andra i familjen på och stoppar in i längtande munnar. Men nu brakade det alltså till. Den högsta delen av stammen gick av och ramlade ner. Så nu är körsbärsträdet ett mycket mindre körsbärsträd. Gamla damer blir gamla och skröpliga således. Det är s med gubbar. Bit efter bit ger upp. En björk föll i somras. Så det faller lite över allt här numera. Undergång? En dag kanske det kommer någon och sågar upp den björken åt mig. Jag väntar. Otåligt.
Och regnar gör det. Extremväder ropar den norska vädersiten ut. Ja i Norge. Här är det bara vanlig höst. Jobbväder. Bra jobbväder. Gillar hösten. Men alltså inte vintern. Men skulle nog inte vilja vara utan hösten. Det där lugnet som smyger sig in i kroppen när alla sommarens måsten försvinner. De man alltså fyller med euforiskt arbete.Men nog skulle jag velat haft det där huset i Sagres, Portugal eller i Grekland med havet som utsikt att längta till i Januari. Dit man drar så fort julen är över. Ja tänker jag på det kunde man lika gärna sticka dit efter allhelgonahelgen. Tända de där ljusen för morsan och farsan och för kamraterna som inte längre är med oss längre på kyrkogården i Ovanåker och sen bara fortsätta söderut mot breddgrader där det är enklare att leva. Ja eller också plåga sig till efter nyår då. Fördröja njutningen. Packa på nyårsdagen och sen lämna. Ja tillbaks i maj såklart. Om man känner för det. En dag så.
En man i Slovakien skickar hundra euro. Bara sådär. Uppskattar det jag gör. Det händer ibland. Men alldeles för sällan. Speciellt för att uppfylla drömmen om ett hus att fly till söderut. Jodå det kommer grejer från alla möjliga också. Högvis. Ett bevis på att det finns de som gillar och förstår. De flesta orkar naturligtvis inte. Just det är nog det sämsta med min samtid. Att folk inte har tid att sätta sig in i saker. Femton sekunder. Har man inte lyckats bevisa att det man gör är bra inom den tiden så är man rökt. Men har man levt en stor del av livet som jag har så vet man med bestämdhet att det verkligen inte fungerar sådär med de bästa grejerna. De tar tid att ta till sig. Ja som den stora kärleken. Det är bara i sagorna som det smäller till. Oftast bara kuktänk de där smällarna ändå. För full uppskattning krävs tid. Gäller allt.
Men det är väl jag som är gammal bara. Kanske. Allt är kanske klartänkt redan. Som det var med uppfinningar för hundra år sedan. Lämpligt sätt att se på saker. Att allt redan är gjort. Så att man inte behöver anstränga sig längre.
Nehej. Dags att dyka ner i koderna. Försvinna från världen. Till Åkes värld liksom.