Katten, Newton, kommer hem. Sitter där helt plötsligt i köket som om ingenting hänt. Inga andra familjemedlemmar kan vara borta fyra fem dagar och sen bara dyka upp utan vidare förklaring och ändå bli älskad för det. Näpp. Men glädjen stor här i stort gult hus på kulle i Lo(o)s såklart. Favoritmat, klappar, pussar och smek och en hel del babyprat. Ja detta babyprat. Helt säker på att varje katt i själva verket blir förolämpad av det.
Men Newton är K’s katt. Mig tolererar han på sin höjd. Ja och lite till. Jag kan få klappa honom på magen. Jodå. Gärna länge. Fylla matskålar också. Bjuda på hans favorit, ost. Gärna ofta och mycket. I allt annat är K den som gäller. Katterna bestämmer sånt.
Frasse och Petite är mer mina katter. Men Frasse är fortfarande lite sur efter min senaste Gävle sessoure (vetefan hur det stavas). Innan den gällde ingen annan än jag. Efter den inte lika självklart så. K är bättre. Bättre än svikare som inte håller sig hemma när dom skall hålla sig hemma.
Med Petite, som inte är så Petite längre, är det annorlunda. Hon kryper under täcket varje natt och nattar mig. Tätt, tätt skall det liggas. Hon är den lenaste och mjukaste katten i hela världen. Troligen. Ligger kvar tills jag somnar. Sen förflyttar hon sig. Till säkrare ställe. Jag är en en propeller i sängen som sovandes nämligen. Ingen somna och ligger stilla typ. Men Petite är också kontorskatten. Springer oftast före mig ner till kontoret och sträcker ut sig där på en hylla eller på en lämplig dators tangentbord under en arbetsdag. Sånt hamnar i hjärtat. Är gott sällskap för ocoola gubbar.
Vad vore ett liv utan katter alltså.
Notch växte ju upp i Edsbyn också. Håller på med datorer. Folk kopplar sånt. Ja jag gjorde det ju också. Växte upp i Edsbyn. Ja och jag håller på med datorer. Alltså är vi ungefär lika.
“Men varför går det inte lika bra för mig som för Notch?”
Ja jag kan såklart inte svara på det. Vem skulle kunna det? En del har tur och tajming. De flesta inte. Men det skulle såklart lika gärna kunnat vara jag eller någon annan. Fler än en programmerande person har gått och blivit miljardär. Det borde ha framgått. Men är det något man strävar efter när man sitter där? Jag måste fundera på det ibland. Om det jag nu gör blev en sådan där jättesucce, skulle jag bli lyckligare av det?
Ja när det gäller musiken har jag i alla fall kommit till insikt, Där skulle en hit plocka bort allt det roliga. Jag trivs helt perfekt med mitt musikutövande och skapande som det är. Tio lyssningar om dagen. De flesta vet inte att låtarna finns. Ännu fler skulle aldrig orka lyssna på dom. Men fine with me. Min glädje är ändå i skapandet av de där låtarna. Jag är lycklig i det. Finns det mer att tillföra där? Knappast.
Så hur är det då med mitt livsprojekt VSCP? Jag måste fundera lite häromkvällen när det kommer lite nya personer med i gruppen. Det blir helt plötsligt en jäkla massa mail att svara på. Ja och jag måste själv läsa mina egna dokument för att kunna svara. Allt är för stort för att hålla i huvudet nu. Det här var fem personer. Vad hade hänt om det var tusen? Tiotusen? Ja antagligen skulle jag kräkas på att svara på alla de där frågorna. Ja och jag skulle inte hinna med något av det där som JAG tycker är roligt. Lite som när man hade anställda. Man han aldrig med något kul. Alltid var det något annat man var tvungen att göra för att andra skulle få göra sina saker.
Så om det sa poff. Om mina grejer blev sådär Notchpopulära, vad skulle hända då. Jag älskar ju det jag gör idag. Ja det är just det här jag vill göra, och det är precis såhär jag vill sitta och fördriva mina dagar. Vad finns det mer jag vill ha? Några småsaker såklart. Ja och en bil som fungerar. Ett målat hus och sådant där. Ja och det där huset i Sagres i Portugal också. Om man nu skall ta i. Men det behövs inga miljarder för något av det där. En vanlig lön bara. Ja det skulle jag kunna tänka mig. Lite stadga i pengaflödet. Så att K kunde få göra sitt. Hon är nämligen en jävel på textilkonst. Ja och så att man kunde köpa en ny mil. Inte oroa sig över räkningar och kunder som inte betalar fakturor i tid. Men mer? Vad skall jag med det till? Jag är redan där jag vill vara. En “Ferdinand” bland min kod och mina kretskort.
Ändå har man ju såklart ett pris. Som Notch tre miljarder. Vad är mitt?
Ja jag brukar skoja och säga 200 miljoner. Dollar. Ja det borde man väl klara sig på. Ett tag. Vad jag skulle göra med pengarna vet jag dock inte. Ett hus vid havet. Ett litet. Normalt. En varsin lägenhet till ungarna och någon miljon lagd till det på deras konton. Men sen då? Samma som idag. Exakt.
Så det är väl lika bra att det inte händer. Sannolikt. Man kanske till och med borde vara glad för att det inte gjort det… Jag skall fråga Notch.
En kvinna går över till sin granne. Hennes son har mobbat den här kvinnans son. Men när hon kommer över till grannen så förstår man såklart inte alls vad det handlar om. Sonen är ju den bästa och mest omtänksamma personen i världen. Så kvinnan går därifrån. Svärandes. Förbannad. Också föräldrarna är alltså idioter. Men kan det vara så att båda har rätt? Visserligen rättfärdigar inte det sonens handlande. Men kan en människa vara både god och ond på samma gång? Kan saker ses från olika perspektiv och slutsatserna man får bli olika. Hitler. Göring. Moder Theresa. Ghandi. Fundera på det utan Hollywoodglasögon på idag.
Om några timmar sover jag den halvdödes sömn på en grön IKEA soffa där uppe i lägenheten. Fredagskvällar är heliga här i huset. Då jobbar jag inte. Då sover jag på den där gröna soffan. Ibland lyckas jag uppbåda ork till att titta på en film. Har jag tur får jag dessutom mer än en bit pizza in genom munnen före det där insomnandet. Fast innan dess skall jag jobba i mitt anletes svett. I det är jag lycklig. Ja tänka sig. Med bara några hundralappar på kontot dessutom. Jösses så enkelt det blev och är.