Det gulnar. Oktober närmar sig. Stannfåglarna hovrar utanför fönstren. Ja jag blir kvar också. Det är korkat. Som människa ger det inte samma fördel som för fåglarna. I alla fall inte om man bor i Lo(o)s. Absolut inte då. Flyttfåglarna har för länge sedan gett sig av. De flesta. Kanske är det bara sidensvansarna kvar nu. De som äter av rönnbären i landet på sin väg söderut.
Men höst är vackert såklart. Kan man säga emot det? Det är den bästa jobbtiden på året också. Nu flyter det som bäst. Tid att starta projekt på. Så hösten skall jag inte spy galla över. Det är vintern som är mitt problem. Har man inte skoter, åker man inte skidor, så vad skall man med den till? Den är bara skrapa rutor, frysa och sätta sig i kalla bilar för mig numera. Ja brumma runt med snöslunga också såklart. Detta förbannade skottande av snö. Men vackert då också såklart. Vissa dagar. Det är bara det att jag frusit alldeles för mycket för att någonsin igen kunna uppskatta en vinter. Annars vore det annat. Troligen.
Jag tattar kabel hela helgen. Ett frysskåp har stått trasigt här i många år nu. Man kan köpa nytt. Men har man en box också så går livet på. Fast man måste lyfta ur allt ur den där jävla boxen varje gång man vill ha något ur den. På något underligt sätt hamnar allt alltid underst. Men det där frysskåpet alltså. Man försöker ju laga. Det är elektroniken. Så det kan man ju fixa. Bara kompressorn fungera. Gör den inte det då är det slut. Finito. Till vitvarukyrkogården. Men här fungerar den alltså. Men jag vill mer då såklart. Vill kunna styra den. Läsa av temperatur. Ja lite sådant. Så det blir ett demoprojekt av det hela. Därav kabeltattandet. Kablar skall gå ner hit till kontoret från kök då alltså. Passar på att dra lite Ethernet på samma gång. Rätt vad det är så behöver man ett fast Ethernetuttag i köket. Har man inte satt ditt något, ja då är ju inte det så himla bra. Har man satt dit ett. Japp. Guldläge och hurra. Ja annars sitter det väl bara där och stör väl ingen allt för mycket.
När man tattar kabel använder man delar av kroppen som man annars inte använder. Det märker man ju. Man får ont lite överallt. Skall fortsätta med det där idag. Köra igång alltsammans. Som demoprojekt tangerar det jobb. Nytta och nöje.
Det där med att laga grejer ingår i husägarens uppdrag. Tar det där ett steg längre här alltså bara. Eller bara? Vad vet jag. Varmvattenberedaren har varit uppkopplad snart i tio år nu efter att elektroniken i den brann upp. Byt ut sa man då. Tolv-tusen-spänn. Jag byggde om den på en helg. Kan själv. Nu frysens tur alltså. K är så van så hon suckar inte ens längre. Borde. Kanske borde hon det.
Nöööööööördigt såklart.
På söndag inleds månfestivalen i Kina. Det äts några miljoner månkakor där då. Många kommer i guldaskar och i dussin i speciella väskor. Är man en omtyckt person får man massor (jag som Kines hade alltså blivit utan). Alla som kan, reser hem till de sina. Som Svensk midsommar eller jul alltså. Stort där. Som dom andra högtiderna är stora här. Tid för fest. Party. Vänner och familj. Ändå hade jag ingen aning om det där förrän förra året när en vän där nere berättade. Jag frågade såklart min Indiske vän, som för övrigt inte är helt förtjust i Kineser, om dom hade något liknande. Ja och oooooo-ja. Ljusfestival. Nu i ungefär samma tid. Miljoner kulörta lyktor. Vackert och stort. Russin i livskakan. Ögonblick runt vilka vi fäster våra livstrådar i tiden. Vi är så förbannat lika. De där som står där mitt på vägen och stoppar flyktingar från att komma in i Finland är de som är olika. Eller nazister i Ungern. Fast kanske inte egentligen då såklart. Rädda. Det är vad dom är. Det är synd om rädda människor. Borde vi inte ge dom piller. Så de blir orädda. Line up brothers. We will help you.
Ber en Tysk dra åt helvete i helgen. Bayrare. Samarbetspartner. Synd. För han har varit förbannat duktig. Men en besserwisser. En som svärtat livet och lagt tyngd på mina axlar. Jag har inte tid med sådana människor. Inte längre. Dom kan dra åt helvete. Alltså. Så jag sa det. Avslutade. Knöt ihop. “Piss off”. Dåligt samvete nu såklart. Jag är ju egentligen snäll. Ganska. Men orkar inte med och har inte tid med det där som suger musten ur mig. Sen får de vara hur duktiga som helst. Japp. Ut med dom.
Men jobba nu alltså. Om nu den där frysinkopplingen kvalar in i det. En till dag i livet. En dag i en ocool gubbes liv. Andra har märkvärdiga liv. Inte jag. Men jag är ändå rätt nöjd. Ja det måste jag säga. En ocool gubbe som för det mesta sitter själv och mol allena i ett stort gult hus på en kulle i Lo(o)s. Låter väl inte så pjåkigt ändå när man tittar och tänker närmare på det. Man gör i alla fall det man gör. Och lever dessutom. Det kan man vara tacksam för. Det är jag. Ja det är jag.