Det är ändå här på berget, med kaffekoppen i min hand, sittande på en sedan länge fallen fura, som jag är som lyckligast. Furan stod här så stolt på berget medans den levde, jag blickar ut över samma vidunderligs utsikt som den också såg en gång. Lingonberg. Det här är på riktigt. Verkligheten. Övre Lomsjön där nere. Tystnad. Bara vinden hörs. Stark och yster och lekande i dalgången. Livet är på riktigt här.
Jo vi plockar lingon. Men hittar blåbär också där i skrevorna. Så vi fyller en hink med dom också. Lingon till saft och sylt. Blåbär till sylt. Burkar av sommar att plocka fram när iskylan surar utanför fönsterrutan.
Jag känner mig som närmast en farfar jag aldrig träffat här. Inbillar mig att han en gång, på samma sätt som jag gör nu, blickat ut här från det här berget ner mot sjön där nere. Litar på den känslan, jag gör det, därför att de där undermedvetna små puffarna i sinnet verkligen stämmer så ofta. Jag har lärt mig lita på dom. Men säker kan jag naturligtvis aldrig vara. Måste man alltid vara det? Kan osäkerheten tillföra livet något? Kan förlitan på det subtila, det som nästan inte finns, känns, syns, göra en gott?
Man kan plocka bär med stor frenesi och habegär eller man kan smeka av bären med plockaren som om man var tillsammans med någon man älskar. Jag tackar honom/henne/det/jorden/guden för varje plockare som jag häller i hinken. Det finns ingen brådska här och i det här för mig. Jag är ändå ett barn fortfarande på upptäcktsfärd i livet och världen och jag lever i det jag för tillfället befinner mig i. Hänförs över den där rotens utseende. Stenarnas ådring. Stubben. Vindens sånger. Regndropparna som faller en stund och sen slutar falla. Tystnaden. Luft som liksom är lättare att andas än någon annanstans. Jag som annars sitter och tittar in i de där skärmarna som jag vet inte är världen på riktigt men som ändå lockar och pockar och suger in mig för att skapa det som inte ännu finns och aldrig kommer att finnas. Det här behöver jag för att veta med säkerhet att just det där andra, ettorna och nollornas värld, inte är på riktigt. Här ute är verkligheten. Substansen i varat.
Så kröker och fäller den upp sig på himlen. Ger inte ett ljud ifrån sig trotts sin storlek. Bara finns där. Tyst och mäktig.
Regnbågen. Kan man inte förundras över en regnbåge är man redan död. Jag lever. För jag förundras. Så jag står där. Tar in. Ser en förblekna och försvinna efter en lång stund. Lyft i sinnet över att få vara en som får se ting som detta står jag kvar.
Hinkar blir fulla. De som plockar trötta. Bilen startar. Man blir glad varje gång. Hemåt. Två mil. På vägen hem. Huset är till salu. Det både K och jag suktat efter. Det ligger magnifikt vid sjön. Ja jag skulle kunna sätta mig i skuld för att äga det där huset. Det känner jag. Jag byter ogärna frihet mot skuld. Men här kanske… ett undantag. Ett enda. För att få leva och dö just här.
Men hemma ser jag att det är hus och skog. Det handlar om spel i en helt annan division än den vi spelar i. Andra får leva och dö här. Det är kanske bara rättvist. Man får inte allt man vill ha. Inte ens hur mycket man kämpar för att få det. Jodå, jag kan leva med det.
Blodmåne i natt. Också det en möjlig upplevelse. Om man är vaken mot morgonsidan kan man titta ut och kan kanske se den. Nog brukar blåsan vara full vid den där tiden på natten ändå. Jag litar på den. Att jag vaknar av det. Kan titta ut när jag ändå är uppe. Ställer ingen klocka. Vaknar jag inte så är det som det är. Om arton år händer det igen. Då är jag sannolikt inte med. Inget konstigt med det heller såklart.