Ibland är det så tyst här på kontoret. Ja sådär lappsjuketyst. Inte ett ljud. Jo datorerna låter. Alla dessa fläktars brusande som man egentligen inte hör men som ständigt finns där. Men annars helt tyst. Inte ens det gamla gula huset här på kullen knäpper som det brukar. Vanligtvis vill gärna stockar från förra sekelskiftet gnissla och knäppa och visa att de fortfarande är att räkna med. Men inte i dag alltså. Tyst. Inte ens vinden där utanför fönstret orkar riktigt blåsa som vindar utanför fönster brukar blåsa.
Ser att bloggen inte har en endaste läsare heller. Kanske sitter man här nu som den ende personen kvar i hela världen. Det skulle vara förvånande såklart. Men knappast ovant. Jag träffar sällan någon IRL numera. Ja och skulle den siste kvar bli en ocool gubbe som jag så vore ju det också en lustighet. I en värld fylld med vackra och smarta. Ja men nu kanske den inte är det alltså. Vad vet jag? Kommer jag att få veta?
Men jag dricker mitt te. Skall ut och ta min promenad upp på berget snart. Sträcka ut. I kropp och själ. Lindra. Jag och skogen. Jag ock utsikten. Jag och det långa höstgräset. Jag björnen och älgarna och dom andra. Inte pratar jag med någon annan än mig själv där heller såklart. Som vanligt. Som alltid. Nästan.
Jag laddar idag. Därför sen start. Jodå jag kom ner till kontoret strax före åtta som vanligt. Körde igång det som skall köras igång. Skall jonglera idag. Många bollar. På gränsen till vad som är möjligt. Jag har ett svårt problem att lösa. Programmeringstekniskt. Trådar skall jobba tillsammans utan att vänta på andra eller springa i vägen för varandra eller krångla till det och här är en mikrosekund en eon av en tid. Ja många saker händer samtidigt. Det går i en rasande fart. Dessutom rullar grejerna på mer än en maskin. Det skall fungera ändå. Man får koncentrera sig för att få det att göra det. Därav den långsamma starten idag. Jag vill plocka bort allt det där som stör innan jag dyker ner och löser det här. Programmering av drivare är ändå excellerande och den högsta av konstarter. I min värld. Men vem bryr sig om slutresultatet. Om det fungerar. Som en bilmotor är det. Snurrar den tänks det inte många tankar på den. Gör den det inte förbannas den. Och vem tänker över huvud taget på den som byggde och konstruerade den?
Ja till kvällen, i natt, är jag kanske klar med det det där. Jag har haft en räcka med saker som inte fungerat son de skall ett tag nu. Velat göra klart och göra annat, men vill att det skall vara perfekt. Så jag jobbar på. Ändå van vid att det tar tid. Alltid så mycket mer tid än man tror. Man vill att det skall gå enkelt och lätt. Hoppas. Men det gör aldrig det. Man vet att något är riktigt åt helvete om det gör det. Går för bra. Det måste vara vrångt. Fast såklart, ändå kommer det bästa till på ett enkelt, lätt och smidigt sätt. Dyker bara upp och sätter sig på plats. Det är bara det att också det tar tid och energi och tid att göra “klart”. Det där sista. Paketera. Stämpla “färdigt” på. Det är det som är jobbet.
Men solen skiner där ute. Träden är gula och himlen är blå. Nog är hösten vacker. Det går inte att säga emot där. Man får njuta. Måste njuta. Ta för sig. Fortfarande pratar långtidsprognoserna om hyggligt väder så långt simuleringsmodellerna sträcker sig. Man tackar. Bugar djupt. Jag missar till och med att beställa pellets i all den här solen och finvädret. Måste åtgärda det. Förbereda sig för det som kommer efter. Helvetesvintern. Skitvintern. Långvintern. Den man alltså borde fly ifrån. Eftersom man egentligen kan det. Varför gör man inte det då? Flyr med bästa möjliga transport söderut. Bara lämnar.
Funderar på det där att hjälpa. Hur man hjälper. Galorna. Det är så välregisserat. Artisterna spelar rätt låtar. De som ger avkastning. De som marknadsföringsavdelningarna myser över och säkert är med om att välja. Alla säger rätt saker. Konstigt vore det väl annars. Andra gör låtar på temat. De som ger avkastning. Rubriker. Men är det fel? Är det sämre? Som de rikas galamiddagar för de fattiga. Antagligen inte. Nä all hjälp är väl bra hjälp även om man själv också finns med i resonemanget som en slags centralfigur som håvar in belöningar. Men på något sätt, ja jag måste fundera så, när jag öppnar det där fönstret och släpper ut den där flugan, så kan man göra det på två sätt. För att rädda flugan eller för att känna sig som en god människa. För flugan spelar såklart det där ingen som helst roll. Det är bara perspektiv igen. Allt beror på var man sitter och beskådar det hela. Finns det gott, godare, godast när det gäller godhet. Ja och om det gör det hur mäter man det?
Men nu skall jag vandra upp på berget och skåda ut över det höstliga Hälsingland. Mitt rike. Vad skall man annars göra om man nu bor här på Hälsinglands tak. Jodå jag ser nästan till Östersjökusten där uppifrån. Norge med. Bergskedjan. Fjällen. Nästan. Helt klart känner jag doften av havet som finns där långt borta bakom de rullande blå bergen. Jag brukar sniffa lite på det där där uppe. Suga i mig. Havet har mig i sitt våld. Mer än skogen. En ständig längtan. Ja som staden. Denna längtan bort. Eftersom jag inte “hör hemma”. Ja eller alltid är hemma. Men gå den där turen nu alltså. Den jag egentligen inte har tid med nu såhär mitt i en arbetsdag. Men den rensa ut i huvudet i de flåsande uppförsbackarna så jag är redo för dagens uppgift. Man får se det som uppvärmning för storverk. Storverk som ingen annan ser. Men om man tänker efter. Gör det dem mindre?