Fredag igen. Den går för snabbt. Tiden. Jag hinner inte med. Tisdag hade varit bättre. Japp. Helvetes klocka. Sakta ner. Livet rinner ut. Snart sextio och så mycket kvar att göra.
Men fredag alltså. Jag måste städa innan jag fortsätter med det som måste göras. Som om jag hade tid med det. Men vi hjälps åt så gott vi kan här på kullen. Tvätta och städa är min del av avtalet. Städa skapar helg dessutom. Efteråt. Gillar det. Med bra musik i öronen flyter det där bara på. Inga problem. Det måste göras. Katterna protesterar såklart. Dammsugare väsnas. Gubben är besvärlig. “Ge oss bara liter mer mat så vi kan sova och skit i det där”. Japp det är det jag uttyder ur deras sura blickar när jag kommer där med dammsugaren släpandes efter mig. Det och “att man aldrig kan få vila i lugn och ro i det här huset” när de stirrar argt på mig och rusar ut och bort från dammsugare som väsnas och gubbar som framför densamma. Som om dom där små gynnarna inte hade det så bra som det bara går att ha det. Pösmunkar. Snyltare. Älsklingar.
Annars kodar jag. Djupt ner i det innersta av maskinerierna. KONCENTRATION. Målmedvetenhet som sätts på sin spets. Huvudet brinner. JA, jag är trött. Jag KOMMER ATT somna ikväll på soffan. Den där gröna IKEA soffan som jag somnar på varje fredag. Helt slut oftast. För lite sömn under en vecka. För mycket jobb. 8-18:30, 20-00. Varje dag utom fredagkväll och lördag. Någon extra timme ibland på det. Ändå går det bra att fråga vem som helst i min omgivning om vad jag gör. De som “känner mig”, och ingen kommer kunna ge ett svar. En del kanske tror det. För att de i sitt ointresse kan nämna något luddigt om att “styra hus”, “programmera” eller nått. Men jag kan tala om vad var och en av dom sysslar med däremot. Det säger en del det också. Kanske. Eller kanske inte. Man borde bli intressantare. Så de som “känner en” ville veta vad man gör. Ja och varför.
Jag har för länge sedan slutat med att jämföra mig med andra. Om jag är bättre eller sämre. Jo nog görs det där också av omgivningen och nog har det alltid gjorts av omgivningen och nog har jag oftast förlorat de där jämförelserna. Nog är de “där andra” bättre än mig på alla sätt. Tjänar mer pengar. Är bättre älskare. Är roligare. Smartare. Har snyggare bil. Har muskler. Men skit samma. Man är den man är. Man gör så gott man kan. Som de där andra. OM man tittar under det där ytliga. Men som sagt. Jag skiter i det där. Gör så gått jag kan och vandrar på. Operfekt. Perfekt kan andra vara. Som har tid med sånt.
Det blåser där ute. Ett jävla blåsår har det varit. Också det är säkert ett tecken på att jorden håller på att gå under. Allt är ju tecken på det. Domedagsprofeter gillar just det. Att stå där och skrika ut budskapet om världens undergång med sandwitchskyltarna på axlarna. Gärna iklädd forskarkostymen nu för tiden. Eller något annat “trovärdigt”. Som pastorer och predikanter förut. Tröttsamma i sin dystopiska samhällslängtan. Undergångslängtan. Forskare som levererar tvärsäkra slutsatser, “det kommer”, “det blir” osv, har ingenting i vetenskapen att göra. De borde satsa på att bli astrologer istället. Där har de tvärsäkra uttalandena en plats. Ja och det finns plats för fler.
Jag ser levande kycklingar packas i storsäck för destruktion. Jag ser levande kycklingar slängas in i köttkvarnar. Jag ser en bråkdel av 40000 utsmugglade bilder från Syriens tortyrkammare. Jag vill avsäga mig min del som av att vara en människa. För jag vet ju. Att det där jag ser. Det som lyckas nå mig bara är en försvinnande liten del av det fruktansvärda som sker nu och alltid och i varje sekund och överallt i världen. Utfört av människor. Som går hem till familjer. Som är älskade. Ja ondskan tror jag inte på. Inte godheten heller. Vi är båda. Allesammans Allt befinner sig i regnbågen. Hoppande mellan färgerna. Men valen. Valen vi gör. Visst i helvete har vi ansvar för dom. Vartenda ett av de val vi gör. Därför äter jag inte kött. Inte för att bli “BÄTTRE”. Nej för att jag väljer att inte delta. Inte i det. Men vad gör jag för kvinnan som som torteras i en cell i ett Syriskt fängelse just nu i det här ögonblicket? Eller kanske sker det i ett Nigerianskt fängelse. Eller på en annan geografisk plats. Jag vänder bort huvudet när bilderna dyker upp. Låter tanken vandra bort. För att det gör så jävla ont. SÅ JÄVLA ONT att tänka på att det är sådär. När det inte borde vara så. När man vet att ingen skulle lyssna på mig om jag så stod naken på världens största torg med miljoner framför mig. När jag vet att de heller tänker på nästa telefon de skall köpa, eller vad de skall äta till middag när de kommer hem. När jag vet att de personer som de där människorna verkligen lyssnar på, till skillnad mot en sådan som mig, inte bryr sig ett smack om annat än mer pengar på sitt redan överfulla konto. Finns det inte en enda jävel man kan ställa sitt hopp till nu i världen. Han/hon/det/jorden/gud har jag sedan länge gett upp hoppet om. Där finns varken hjälp eller lindring att få. Singulariteten är bara intresserad av singulariteten. Och Jesus. Mohammed eller Buddha. Vår tids ikoner och frälsare. Var i helvete är dom. De som river templen sten för sten och bygger nya, bättre. De som kastar ut alla möbler och månglarna ur FN skrapan så att det till slut verkligen blir en förändring i världsordningen. För inte är det väl så jävla svårt att förstå att den här planeten som vi bor på kunde bli en bättre plats än den är. För fler. För alla. Om man bestämmer sig för att det är så det måste vara. Att vi släpper händerna i ringdansen eller kanske snarare dödsdansen kring månglarnas tempel. Att vi vågar släppa och säga hit, ja och det är fan i helvete för långt gånget det också, men inte ett steg längre. Inte en millimeter mer av denna galenskap vi nu sysslar med. Kränker du livet är du en brottsling. Punkt. Inte bara mot mänskligheten utan mot allt och alla. Sorry vi har inte plats för brottslingar i det här universumet.
Ändå finns det såklart hopp också. Aldrig förr har så många människor i Europa öppnat sina hjärtan för dem som har det svårt och sämre. Det värmer. Känns bra. Men så dyker de där vidriga bilderna upp igen och jag misströstar. Ja och de där vidriga människorna dyker också upp som stänger dörrar och låser och stoppar och … Man misströstar igen. För många av dom där finns i min närhet. Kallar sig “vänner”. Fast de fega, icketänkarna, nollorna inte är värda ens det. Ja jag kan till och med sträcka mig så långt som att just främlingsfientlighet och hat är ett tecken på en lägre intelligens. Alltså inte bara en skadad i förmåga att känna empati, minst lika viktig, utan verkligen hjärnbortfall. Titta på världens stora tänkare. Alla, med få undantag, har den där öppnande och välkomnande synen på världsordningen. Det är de intelligenshandikappade som hatar. Problemet där är bara att de som har minst intelligens upplever sig själv som smartast. Paradoxen. Vi måste börja tala om för dom alltså. Vi vanliga. Vi normaldumma.
Men städa som sagt. Min lott. För iväg tankarna mot annat. Ett sätt att överleva för sådana som mig det också.
Trevlig helg!