En gammal elev gillar min musik, min röst, min energi. Han skriver det i alla fall. Jag, långt nere i jobb, blir glad. Det är inte många som säger goda saker om den. Ja och jag förtjänar det inte heller antagligen. Det är väl kanske bara dynga. Så när det händer gör det min dag. Jag kan leva en vecka på några goda ord.
Men sanningen är såklart att för musiken har jag mest fått skit. Sen det började. Sen starten. Men jag har i alla fall gått min egen väg. Ingen annans. Och nej det var inte lätt att göra det. På sjuttiotalet när alla skulle spela dansmusik, när flickorna flockades runt dansmusikerna, stod vi andra där och bara harvade i replokalerna. Det hade varit så lätt att sälja sig. För att få höra det där positiva. Men jag är nu ännu inte en sådan människa. Därför heter den nya tidens första skiva Mina drömmar är inte till salu. För det är dom inte. Har aldrig varit.
Men skitsamma såklart. Man gör det man gör och man tror på det man tror. Det kan vara rätt det man gör även om man inte blir bekräftad. Keep on trucking liksom.
Dagen, ute, bära in pellets, tre ton, lagar lampa, sätta upp andra lampor på garaget, flyttar tv antenn. Äter kanelbulle. K fixar såklart. Alltid snäll. Kanelbullens dag. Finns det något som är godare än kanelbulle. Kaffe till det. Ut igen efter fika. Det finns att göra. Listor. Har väl hunnit en trettiondel på de där listorna. Ja av det som skull vara klart nu innan vintern. Men det blir förhoppningsvis fler helger när man kan beta av lite av det där.
Bilen gillar det kyligare vädret. Startar bara sådär. Som den alltid gjorde året runt förut. Märker att handbromsen inte tar när jag är iväg en sväng. Det är tamefan något för jämnan med handbromsar på bilar. Man skall använd den ofta säger förståsigpåarna. Men om man nu inte behöver den!? Då vill jag inte dra i den heller. Hur länge har bilar haft handbroms nu. Det där borde vara något som är löst. Avklarat. Fört till journalerna som problem från förr. Men icke alltså. Skit!
Min vecka har alltså börjat. Det är dags att dyka ner i kod och volt och ampere på allvar igen. Det lurar liksom i huvudet ändå de där frågeställningarna man jobbar med. Har alltså inget emot att veckan startat. Gillar det. Längtar dit ibland. Ja även om jag gillar det där andra också. Helgens grejer. Att skruva upp en lampa eller att sova på soffan. Umgås. Slöa. Äta gott och allt det där. Men i det här, att försöka realisera något jag tror på, att föra det hela vägen, är ändå den plats jag helst vill vara på.
Ja låtar och texter då igen. Man ser saker och man hör saker. Det man ser och hör dyker upp i låtarna. Förstoras eller förminskas. Många av de jag känner finns med som fragment i mina låtar. Eller som delar i mina texter. Saker de sagt, saker de gjort. Men i slutänden är det just inte mer än så. Något som halkat in i min hjärna och som det sen blivit musik och text av.
En ensam ren springer omkring i Edsbyn. Ja stackarn. “Var är min flock” liksom. Kan få folk att sluta supa sådana möten. Ja eller sluta röka. Jag gör ju varken eller numera. Ja om man räknar bort de där whiskypinnarna ibland och ett glas vin då och då. Men så har jag inte sett en ren i de här trakterna heller. Den i Edsbyn kan vara Jesus-renen. Tror jag. Väntan på Jesus är över i Hälsinglands Jerusalem. Han kom tillbaks som en ren. Halleluja!
Men jag har jobb att göra. Fyra grader ute och sjunkande. Näpp pelletspannan vilar. Skall frysa mer först. Mycket mer. Förbanna vinter på minst två på varandra följande dagar. Då startar jag den. Hulken. Ja den heter så vår pelletsanläggning. När den väl är startad är det jag som är slav och den om är herre. Än så länge råder alltså frihet. Man glädjer sig så länge det varar.
Ha en skön vecka proletärer. Ja ni kapitalister också. För sakens skull. Liksom.