Lillkatten och jag är på kontoret. Den ene av oss sover lugnt och stilla. Nä det inte jag. Men lugnt här. Söndagskväll. Jag rättar lite ströbuggar inför release. De har en tendens att öka i mängd inför ett släpp. Man får ligga i för att få ner antalet. Det tar några dagar till att få ut de där grejerna. Det är som det är. The Sodium release. 1.1.0. En reaktiv djävul. På väg på sin alldeles egen resa ut i världen. Snart utom min kontroll. Som ungarna. Som det skall vara.
Annars nöjer jag mig med att göra upp en del smågroll med han/hon/det/jorden/gud i helgen. Trött på den där envägskommunicerande jäveln. Pompös så det räcker. Nu får det räcka. Blir alltså ateist på riktigt. Officiellt. Inte den där sökande öppne som tror på tomten längre. Får såklart lite känningar i hjärttrakten så fort det där beslutet är taget. Han/hon/det/jorden/gud vet hur man får folk att sitta kvar i bojorna såklart. Men jag tänker “what the hell” som tidigare när dödsångesten kryper närmare. Har gjort det några år nu. Man lever så länge man lever. Man tycker det man tycker och man tror på det man tror på. Så “fuck off” liksom.
2.75C ute. Inne hett som fan. Hulken står och hoppar i källaren under mig. Vansinnig. Galen. Vill förgöra, förstöra, bränna upp och plåga, men sitter ju fast där i gjutjärn och bojor. Kommer inte loss. Men har sannerligen försökt några gången. En gång medelst rökpuff. Fyll skorstenen och pannan med gengas och sen tänd. POOOOOOFFFFF säger det. Saker flyger omkring och det blir förbannat rökigt. Jodå det är undertecknad som får rädda situationen. Hostandes.
Begråtit häggarna i helgen. Rensat upp det nedkörda. Sorgligt. Men livet vill såklart leva. De reser sig snart igen de där häggarna så att man kan få sniffa på den där ljuvliga doften de sprider omkring sig under den tidiga våren. Ja ett av vårens självklara nöjen. Sorgligt. Nanny, förre grannfrun, vårdade de där buskarna, de som blivit stora och grova med åren. Vi har fortsatt med det. Men så har de inte längre något värda. Bort, bort. säger idioter. Ytligheten. Ja fast det inte har den rätten ens eftersom de faktiskt står på vår mark. Men för grannsämjans skull knyter man bara handen i fickan och vill bara åka härifrån och aldrig någonsin komma tillbaks igen. Kalhyggefolk. Tomhuvudfolk
Av studio har det inte blivit mycket. Längtan tilltar. Nu behövs egentligen bara sämre väder. Känns som man måste vara ute när det är dagar som det är nu. Ren klar luft som rensar och en himmel som släpper sinnet fritt istället för att sluta igen. Ja och färgerna. De är så man dånar. Ja jag gillar hösten. Det är min årstid. Mer än sommaren. Ja helt klart.
Hittar en lega precis utanför huset idag. Rådjur gissa jag. För ett tag sedan älglegor, lite längre upp på berget . Färska spår invid tomtgränsen. Ja björnen finns ju någonstans där också och lodjuren med, tom vargen. Men skygga såklart. Men ser dom inte. Men det finns en rikedom i att ha dom här nära. För mig i alla fall. En ynnest. Ändå längtar jag till städerna. Har en evig längtan till städer. Ser bilder från Paris och vill dit med varenda cell i min kropp. Helst nu. En dualism. Men min bas är ändå här. Så solklart så. Det skulle aldrig kunna vara tvärtom. Aldrig någonsin. Några veckor i det urbana och en storstad skulle äta upp mig, svälja ner och smälta ner mig och sen skita ut mig som en storstadsbo med solbrillor och allt. Göra mig till en arbetande robot. Lån till bil, lån till boende, lån till dator, lån, lån, lån för att räntan är låg så låg. Och amorteringsfritt. HURRA! Här ute blir jag mer människa. Får koll på prioriteringarna i livet. Något lite i alla fall. Fötterna lyfter hur som helst inte lika lätt från marken. Står stadigare på jorden i storstövlarna.
Känns skönt att moderaterna visar sitt riktiga smutsiga ansikte igen. Nu ser man så mycket tydligare att de här tjommarna egentligen inte står så förbannat långt ifrån SD i något alls. När, någonsin i historien har Moderater visat förmåga till Empati. För kvinnors medbestämmande? För homosexuellas rättigheter? För någon enda svag grupps rättigheter? Det har aldrig hänt. Vi skulle för i helvete inte ens ha kvinnlig rösträtt i det här landet om högerfolket fått bestämma. Inget av bestående värde kommer därifrån. Bara egoismen.
En timme kvar här att uträtta något på. Den tänker jag utnyttja. Ja till just det. De här orden betyder inget och knappast det jag gör under den där timmen heller. Jag är en för liten och obetydlig människa för det. Bara en gubbe i ett gult hus på en kulle i Lo[o]s. Men det räcker för mig. Ganska långt till och med.