Misströstanstid

Ibland känns livet precis på samma sätt som den här bilden så tydligt åskådliggör. Man sliter, gör sitt bästa, men responsen är alltid noll.  Det är tungt och man letar de där krafterna nere i tårna som ibland går att hitta just där och ta till för att orka gå vidare. Man spelar låten såklart, den som alltid ligger där redo att ta till för de här dagarna.Ja andra dagar också. Ge upp skall man ju inte. Nehej då. Kämpa på. Man undrar om det är värt det. Varför håller man på?  Trött. Hela vägen in i märgen trött. Ja det är man. Är det inte över snart? Ja man tänker så. Vill vila. Längtar efter det.

Men man går såklart vidare. Sitter jag inte här och skriver igen fast jag igår kastade det mesta av det jag skrivit i papperskorgen och lovade mig själv att aldrig mer skriva en rad varesig i bloggen eller i de där längre projekten som jag så sällan har tid med numera. Eller musiken. Är det lönt att låta skiten ligga uppe för lyssning ens. Knappast. Eller det som nu kanske ändå måste kallas mitt livsverk. Det som dagarna används till i många år. Ja det är i alla fall det största jag har gjort. Inget annat har jag lagt mer energi på. Finns det någon mening med det här om det som ännu inte finns får mer respons eller den där blinkande lysdioden igår, youtube, proffsproducerat, sjutusen views på några timmar, hundra kommentarer. Paketerad luft. Enkelt att ta till sig. Inte en egen tanke behöver tänkas.

Det är misströstanstid. Som alltid när jag jobbar med en release. Det är nämligen ett jävla jobb med dom här släppen. Man sliter ut ganska stora stycken av sin själ och lägger i dom i de där paketen. De gör alltid lika ont att ta loss de där styckena. Och JA, jag skall villigt erkänna att en gång i tiden hade jag förhoppningar när jag gjorde mina releaser. “Nu händer det”. “Den här gången blir det skillnad”. Men det är länge sedan nu. Nu kommer bara tröttheten över mig. Sorgen. Missmodet. All energi är slut. Jag hämtar kraft några dagar innan det är dags att jobba på nästa release. Det skall slitas ut nya stycken ur en själ som redan är kraftigt sargad. Det skall rulla på.

Skulle man kunna lägga av? Ja kanske. Kan en heroinist bli av med beroendet så borde väl en programmerare. musikmakare, skrivare, uppfinnare med ungefär samma framtidsutsikter som knarkaren, kunna lägg av också. Jovisst fan har väl jag haft mina framgångar i livet jag med. Men nog var det helvete så länge sedan nu. Det borde ha gått uppåt, blivit bättre. Men inte fan. Man bara knatar på. På linje.

Fast när jag skriver det här så startar jag samtidigt min utvecklingsmiljö. Ja för att jobba vidare. Bara galna män gör det såklart. Jag vet ju det. Arvet från farfar kan man gissa. Bara den galne inser inte när det är kört. Att man inte har något att tillföra världen men att maniskt ändå tillföra världen det man tror på trotts det. Fast världen inte ser. Inte bryr sig. Bara galenskap. Tokerier. Visst måste det vara det? Men när den där utvecklingsmiljön har snurrat igång. När jag har dykt ner i koden. När jag är ett med problemlösningen. Då äntligen är jag till slut lycklig. Där längtar jag inte efter en klapp på ryggen eller några uppmuntrande ord. Eller en tröstande lång kram. Nej inte ens några kronor på kontot. Där är jag ett med något annat. Något större. En dröm eller en vision kanske. Han/hon/det/jorden/gud? Ja eller berusning och flykt  som med knarket. Och JA jag känner samma sak när jag petar i musiken eller skriver. Det ÄR PÅ RIKTIGT. För mig är det ändå livsviktigt att följa den där vägen. Jag vet inget annat sätt att överleva på. Det finns inget annat sätt att överleva på. Så synes det mig i alla fall. Det är det det kokar ner i till slut. Man måste göra det man gör. Om man nu hittar något man brinner för.

Så jag överlever sannolikt också denna release. Trotts att den här liksom de före såklart går mest obemärkt förbi. Jag kan leva med det. Jag känner inte längre något när någon gillar det jag gör. Det som förut brukade vara så upplyftande och berusande. Bensin i blodet. Men om man skall klara det negativa som sägs om det man gör så måste man förhålla sig på samma sätt till det som till det positiva som sägs. Så kanske har jag kommit en bit på vägen ändå där.  Det är ju vad det är ändå, det man skapar,  och folk tycker och tänker, och i slutänden är det inget annat än just folks tyckande och tänkande det där i alla fall.

Tekoppen är tom här. Utvecklingsmiljön är laddad. Tid för misströstan måste bytas mot kreativitet. Ja däri finns lyckan. Så synd om mig är det i alla fall inte. Hur skulle det kunna vara det? Jag är ju en av de lyckligt lottade.