Blommorna i amplarna på bron hänger med än. Det är något konstigt med det. I slutet av oktober skall de ligga förfrusna i komposten. Döende. Saknade. Men nu får man komma ihåg att vattna. Då och då. Har inte mage att kasta dom. Inte än. Nej. Definitivt inte. Dom får hänga med tills dom lämnar in. Som en påminnelse om att det fanns bättre tider. Innan hösten övergick i tidig vinter.
Men noll grader nu vid åtta. Redan. Det skall bli kallt i natt. Kanske får dom ge sig denna natt. Slockna. Men det här gamla skolhuset läcker väl en del värme åt dom liksom för kråkor och skator. Så man vet aldrig. Det är väl gott om det i alla fall är något bra med det otäta. Men bilen gillar ju det här också. Kylan. Den startar som om den var ny med den där trehundrafemtiotusenkronors lukten kvar i kupe’n. Alltid något. Fast den då alltså egentligen mest luktar gris och ko. Gammal distriktsveterinärbil som den är. Vid fint väder framträder kossan på huven. Magiskt. Men bara då. Som en påminnelse om dess ursprung.Dold annars. Som fantomen. Eller hans bil.
Lämnar in däck idag för att få dom påsatta på fälgar. Det behövs dubb för att komma upp för backen hit när snön ligger. Man kan behöva ta fart från andra sidan berget ibland ändå. Fyrhjulsdrivet borde man ha. Eller traktor. Men Franskt är det man har. Det går att leva med det också. Bra dar.
Pratar med han som var och är min vän. Som ringer ibland. Håller kontakten. Han har gått ner femton kilo sen sist. Tänker gå ner femton till. Själv skäms jag. För det har inte jag gjort. Fast jag borde. Trotts goda föresatser. Försökt. Tidvis seriösa. Måste ta tag i det där också. Helvete. Ja, jag måste det. Så här kan man ju inte ha det. En PT skulle man haft.. En hård en. Men PT skall man vara stad i kassan för att ha. Inget för ocoola gubbar. Bara för coola. Annars hade det säkert hjälp. Kanske. Kanske är jag för vrång till och med för det. Eller inte.
Förkyld fortfarande. Hostandes. Det ger sig inte. Skit är vad det är. Men har väl hostat i två år nu. Gick till doktorn. Slemlösande. Men det blev ingen skillnad. Orkar inte gå tillbaks dir. Hostar på.
Releasejobb fortfarande såklart. Ja jävlar vad saker tar tid. Man tänker “bara det där också” och sen sitter man där på den där resan och den bara fortsätter och fortsätter dag för dag för dag för dag. Men det är som det är. Man får spela Dont Give Up och sen fortsätta bara. Ta djupa andetag, hosta, och koda vidare. Kaffe hjälper såklart det med. Vilja och kaffe. Sen måste man såklart ha helt klart för sig att det egentligen spelar någon roll om man sitter där och jobbar i sitt anletes svett eller inte. Jag är inte en sådan person som får ovationer och applåder. Det går leva så med. Om man bestämmer sig. Men man blir avundsjuk på dom som får applåderna. Lite. I hemlighet. Men man är den man är. Gör det man gör.
“Stockholm” kommer på besök på torsdag. Det är inte så ofta det kommer något från det hållet hit ut nu för tiden. Det var annat förr. Då kom man ofta. Vädrade pengar. Knappast det den här gången. En och annan sätter sig in mer i saker än andra. Orkar läsa. Orkar tänka. Då händer något. I huvudet. Fler borde prova. Men ser man sanningen måste man hälsa på här såklart. I min bransch. De andra skickar strängar i MQTT. Strängar utan mening. Utan budskap.
Sen Gävle på fredag. Ja det är ett farandes utan like nu. Man skall se världen. Liksom. Chans att äta Sushi. Sakura. Där man är igenkänd. Där man vet vad vi vill ha. Fast vi inte är dit så ofta. Ja och bilen skall gå fram och tillbaka. Eller inte. Det är som det är och löser sig väl. Finns en hel helg att ta sig hem på. Hursomhelst. Liksom.
Ulf Lundell i Gävle. Ikväll. Hade man ju velat se. Också. Men ser alltså inte. Han spelar av sig för att kunna rymma söderut. Det vet man ju. Det förstår man ju. Södra Frankrike eller Italien. Själv vill jag till Portugal. Atlanten är vildare. Kallare. Bättre surfvågor. För nog är jag ändå en surfare. Den sista vågen. Den är min liksom. Den som tar liv men som är det bästa åket som går att få. Allt eller inget. Det är jag i ett nötskal. Hela vägen.
Men kan väl inte säga att jag har närmat mig Portugal under det här året. Det känns långt borta. Huset, det lilla med havsutsikt, som man kan rymma till under Svensk vinter. Men målbilden är solklar. En dag så.
Kamraten från förr förresten har utsliten höftkula. Diskbråck. Det skall opereras. Det är anledningen till viktnedgång. Ont. Som jag med min förbannade axelprotes. Ont. Vi är gamla alltså. Graden av ont avgör hur gammal man är. Inte åldern.Follan, trummis, den bäste, från förr, en annan gammal kompis, går i pension. Nu. Jag fattar ingenting. Hur har det gått till. Man borde inte vara så hungrig som jag fortfarande känner mig. Så förbannat sugen på att skapa och förändra. Den där jävla sjukan. Man borde vara lika trött som en vanlig trettiofemåring. En som är klar med livet. Längtar till pension. Varför blev aldrig jag lika normal som dom, dom där, de lyckliga. Vad är det för jävla kamp som hamnade i mitt blod. Den ovinnbara, oändliga. För förlorare.
Man skriker på Bert Karlsson. Han tjänar för mycket pengar. Ja och de andra. De som kammar hem miljonerna på flyktingkrisen. Ja det är det man gör som affärsman. Det är det det handlar om. Utan vinster går det inte att göra något som företagare. Själva grejen är att de skall maximeras. Det är det det går ut på. Förhandlingar kallas det som sätter priset. Efterfrågan och tillgång. Vill man bemöta det där får man skapa alternativ. Ja och man bör fråga sig om man får det man betalar för eller inte. Alternativ. Sociala företag. Men nehej, då står där inga frivilliga i första ledet. Inte en enda. Men nog fan hörs de där skrikande längst bak.
Samma med hjältarna. Några skådespelare åker ut till en flyktingförläggning under några dagar. Hyllas, Får spaltkilometer i pressen. Timmar i media. Likes hela vägen upp till himlen. Men de verkliga hjältarna sitter på invandrarverket och på flyktingförläggningarna. De som jobbar i det tysta. Jobbar på. Får saker att fungera. Dag efter dag efter dag. Som dessutom får skit för det. Oftast. Hjältar har inte alltid guldcape och stylat hår nämligen. Oftast ser de ut precis som dig och mig Ja jämt och ständigt skulle jag våga påstå.
Man kan ge upp. Eller också gör man inte det. En del kan inte annat. Hans Lidman satte en pistol mot tinningen och tryckte av. Poff. Slut. Ingen plåga mer. Jag kan respektera det med. Om man tar hänsyn till dom som blir kvar. Som skall leva med det där. Andra av oss vandrar på. Till ingen nytta. Det får vara OK. Andas in. Andas ut och ta ett år till. Inte så långt kvar nu. Ena dan. Nästa. “Helvete hur skall jag hinna med allt”. Det svänger och man svänger med. Kan liksom inte annat.
Jo jag startade faktiskt studiodatorn igår. Första gången sedan i somras tror jag. “Det rullar”. Liksom. Men jag stängde av den igen. Ett visst sug kunde jag ändå känna. Men release först nu. Sen får vi se. En lördag med snöväder kanske den kan slås på igen. Eller inte. Det skall vara roligt. Annars kan det få vara.
Det här var ändå kul att skriva. Hur i helvete det nu kan vara på det viset. Jag förstår inte det. Ville skriva mer noveller också såklart. Men tiden, tiden, TIDEN. Man måste känna att man har den. Fast lika bra såklart. Att jag inte har den. För det är som Buddhistisk sandkonst ändå. Gott när det skrivs och borta med vinden när det är nedtecknat. Men man växer som människa om man kan leva med just det. Istället för applåderna. Konsten eller reaktionen på konsten. Det kräver olika människor för att klara det. Helt olika.
Men release alltså. Det finns några rader till att koda. Dom skall jag sätta på plats alldeles strax. Borde “proofläsa” det jag skrivit här också såklart. Men skiter i det. Fördelen med att vara en av de olästa. Det blir inte så noga som om man är läst. Fast å andra sidan beror de där två på varandra. Men jag kodar nog ändå trotts den insikten. Japp så är det. Idag, imorgon och i övermorgon. Kanske. Möjligen tvärt om. Eller inte alls. Ger upp. Men kan ju inte det. Vi kör.