Jag har tänt ljus igen. För föräldrar såklart. Släktingar. De man kände väl och de man nästan inte kände. Tända ljus för vänner som inte längre är med oss. Det där sista ljusen har bara tänts under de senaste åren. Hunden, Katterna. Undulaten. Nog minns man dem också. Ljus för grannarna såklart. De som bodde här på berget före oss. Som såg barnen växa upp. Man minns. Och så länge man minns de döda så lever de ändå lite. När ingen längre minns att man fanns är man död på riktigt. Men människor kommer ihåg. Kyrkogården i Ovanåker lyser av minnen som tusen stjärnor i det svarta. Skogskyrkogården i Stockholm har 50000 besökare en helg som den här. En vintergata bland tallarna. Människor som minns. Som hedrar de som fanns. Som håller den där livslågan lite levande hos de som inte längre är med oss men som ändå är det något lite vis i det där fladdrande svaga ljuset som tänds i hoppet. Så alla ljus brinner. Och har man tur tänder andra ljus över oss själva en annan dag, ett annat år när höstens vindarna drar över landskapet och släcker darrande tändstickor som försöker tända minnesljus. Minnen där i huvudet hos människor där man finns med, ögonblicksbilder, där man lever, fast man nu är död, men alltså inte bortglömd och därför inte är helt förlorad för världen. Man kan glädjas över det. Hoppas på det. När man minns de andra som man delade en del av sitt liv med.