Bygger för det jag hoppas skall bli en release imorgon. Man vet aldrig. Än kan det gå fel. Ja sen skall den släppas och sen skall man bokföra och så börjar man om igen. Ett varv till. Med någon slags glädje och tillförsikt. Inga releasefester här inte. Inte ens en kanelbulle och en whisky den här gången. Man skall lida. Konsten att lida kan jag. Tror jag.
Fast så farligt är det väl egentligen inte med det där lidandet. Man klarar sig. Men en hård månad är det. Man får kämpa ibland. November är sådan. I år i alla fall. Fast egentligen är väl hela eldningssäsongen en sån resa. Det blir inte många kronor kvar liksom. Men tror man på något så tror man på något och om sanningen skall fram så hade det väl inte varit nämnvärd skillnad om man inte gjort det heller.
Fast storstad, eller kustnära i Portugal eller kustnära i Grekland skulle smaka bra nu som belöning för några månaders hårt slit. Eller för att “man suttit hemma”. “Slösurfat”. “Lekt”. Perspektiv det där också såklart. Jag kan inte säga att jag bryr mig så mycket längre om epiteten som kastas efter mig. Varken de bra eller de dåliga. Lyssnar inte längre. Det varken svider eller känns skönt nu för tiden när folk har åsikter där jag själv är inblandad. En slags frihet i det. Ändå åker negativt och bakslag upp på väggen och positivt ner i en mapp på datorn. Väl där blir de bortglömda. Båda. Men bra att ha utifall “botten är nådd” känns det som. Ja eller “toppen är nådd”. Man kan behöva höjas eller sänkas. Olika.
Fast man borde väl ge upp. Har gjort det EN gång. När jag åkte till Mora och blev lärare. Fast innan. Satt där på berget och funderade i timmar. Det som numera heter “vändpunkten”. Eftersom allt vände där. Eftersom det var där jag bestämde mig. Gav upp. Men som vanligt blir de där ge-upp-tillfällena vägen in i något nytt. Jag trivdes bra i Mora som lärare. Växte av det. Hittade nya vägar att vandra efter det. Trivsamma vägar. Alla väga leder någonstans. Man måste vara medveten om det.
Så man skall inte vara så rädd för att ge upp. Så farligt är det inte. Men å andra sidan skall man inte ge upp för tidigt heller. Det man tror på skall man kämpa för. Men bara om det är roligt. Ibland. Är det inte det. Japp GE UPP. Nu! Då vandrar man på fel väg. Men att få brinna för något, att tro riktigt starkt på något, känna passion för något, är en gåva och en belöning. Det behövs inga ovationer eller pengar för att göra den känslan bättre. Pengar är bara smörjmedel och ovationer, ja, det är bara vad de är. Folks hurrarop till den som det redan går bra för och som alla andra också hurrar för. Inte fan är det så många som hurrar när man behöver det. Fem varv före mål i den där svåra uppförsbacken. Icke. Så skit samma. Man måste hämta kraften från något annat ställe. Grottkrafter. Superkrafter. På med trikåerna, armarna i luften och flyg iväg. Så tänker jag. Och flyger. Fast jag inte kan.
Fast längtan då. Den är stark. Bort. Det vore så skönt att bara resa iväg upa. Det är väl sånt man skall ha “skit på dig pengar” till. Man bara drar liksom. När man känner för det. Skiter i konsekvenserna. Men de flesta som har stålar sitter såklart och räknar pengarna istället för att dra iväg och leva. Istället för att utnyttja friheten pengarna borde gett. Mycket kan bli mer. Det sätter sig i huvudet det där. Hårt. Man vill inte mista guldet. Måste därför bevakas. “Nöjd”. Ett ord det skulle kunna hållas kurser kring idag.
Annars höst. Varmt. Amplarna är uppe fortfarande. Ja jävlar. Men regn på ingående. Bra programmerarväder. Passar till hårdvaruutveckling också. Mitt nästa delprojekt. Tar till stora koncentrationspannan då. Lägger den i djupa veck. Njuter. Där är jag lycklig. Så löjligt.
I helgen studio. Om det blir dåligt väder. Ja det måste det bli. “Lova”. Säjer jag till mig själv. “Du behöver det” ropar varje cell i min kropp. I alla fall de musikaliska. Jo jo. Så kanske. Vi får se. Uppstartssträcka. Backar. Helvetesbackar.
Men nu skall jag sova. Fast fylla pellets först såklart. De som suger i sig stålarna. Men varmt blir det såklart. Så varför klaga. Vi bor så billigt som det går det inräknat. Förbannat fantastiskt faktiskt. Ja och Lo[o]s är inte så dumt. Styrt av maffia. Bebott av banditer. Laglöst land. 25% röstar på SD här. Blir säkert över 30% i nästa val. Fast inga invandrare här på gatorna. Ja någon Polack, Bulgar. En Edsbybo. Men inte är dom många. Vi skulle behöva hundratals. Men flyktingbarn kanske. Till Lokatten. Säger ryktet. Fan trott.
Nu slut. För idag. Ny dag imorgon. Om man lever.