Jag skulle ha svårt att bocka för kungen

Det är en kall morgon här på kullen med det stora gula huset. Fast noll grader bara. Egentligen inte så kallt. Inte för årstiden. Det kan vara minus tio eller mindre den här tiden på året normalt. Men jag fryser. Är och har alltid varit en fryslort. En som försöker värma sig hos andra. Ullungens isar, utanför Träförädlingen,  skapade den där fryslorten. Jag och en motordriven pump där ute som spolade vatten på isarna för att öka tjockleken så att de skulle bära traktorer som skulle fylla dem med timmer. Med en kassettbandspelare om halsen, hörlurar, Black Sabbath  i öronen, stod jag där och frös. I veckor.  Ja jag fryser fortfarande.Det satte sig i märgen det där. Straffet för att jag ville spela min musik.

Kyligt eller inte. Lillkatten och jag hastar ändå glatt ned till kontoret. Vi lever ju här under dagarna vi två. Skruvar man på elementen så blir det dessutom riktigt mysigt här nere. Jodå det drar från gamla stora skolfönster från sexti talet. Ännu ett av de där jobben som jag borde klarat av under sommaren. Täta fönster. Ja tvätta fönster. Men tid är en bristvara här. Livet rusar fram för fort. Allt hinns inte med. Prioriteringar utesluter och tar bort, lyfter fram annat.

En Belgare som bygger hus med egna händer, Europa är bättre på det där,  får lite hjälp innan vattenkokaren startas. Det är bråttom och det är mycket. Automatik byggs in. Också i Belgien tydligen. Jag hjälper till så gott jag kan. Det finns alltid frågor i mailboxarna här och om man känner sig sugen på att svara på sådana. När tekoppen fylls med nyuppkokt vatten så är temperaturen en halv grad på plussidan där ute. Sol idag också. En som inte värmer. Det är en lång tid kvar ännu innan den kommer att gör det. Man längtar såklart dit. Redan. Men på riktigt kommer den där längtan först i Januari. Då gör den ont. Då vill jag inte vara här, i de här trakterna, i det här landet. Då vill jag sitta på en plats där en varm bris från havet rufsar om mitt hår där jag sitter och programmerar i skuggan på min terrass. Lemonad, citron, i handen med melodiskt klirrande isbitar i. Som man dricker av ibland. Återvänder gör jag först med tranor och koltrast. För hur skulle man klara att inte kunna återvända. Lika svårt förmodligen som det är lätt att dra iväg.

Jag har aldrig varit mycket till åskådare. Inget konsertfreak. Inget idrottsläktarfreak. Inte varit mycket för idoler heller för den delen. Jo visst fan har jag lagt blommor på Marie Curies grav när den låg utanför Paris, innan hon flyttades in till de stora, varit i Ulm där Einstein föddes, tackat Jan Guillou personligen. Osv. Men det handlar mer om respekt. Tack liksom. Nyfikenhet på vilka de är. För nyfiken är jag. Vetgirig som fan också på hur människor fungerar och tänker. Men inte bara på dem som tidningarna skriver om hela tiden som en ändlös uppspelade tröttande slinga. Nej de man möter i vardagen är intressantare. Om man orkar undra över dem.  Men den där dyrkan. Nej den fungerar inte för mig. Jag skulle ha svårt att bocka för kungen också helt enkelt. “Tjena”. Annars får det vara. De som kräver att jag ser dem som stående närmare  han/hon/det/jorden/gud än vad jag gör, kan dra åt helvete. Men de är ändå många de där människorna såklart. Ju högre de låter ju sämre tycker jag om dom och desto säkrare är jag på att de inget har att komma med. Men det där att tro att man är lika mycket värd som alla andra ses såklart som hybris av somliga. De som blivit kuvade och står där med krökt rygg och böjd nacke. Lita aldrig på en enda av dom. ALDRIG! Nej och nej och nej. Men inte på de som anser sig vara större än du är heller. För just det är det tydligaste tecknet på att de är mindre. Säg “tjena” och dra därifrån.

Ljuset brinner här. Som ljus plägar göra. Lugnar mig på ett magiskt vis. När tankarna drar iväg och inte vill samlas behöver jag bara titta på den där lugnt fladdrande lågan för att fyllas av lugn och återfå fokus. Så enkelt. Billigare än medicin. Som den där romanen som får mig att somna på kvällen också. Barriären mellan en rusande jobbhjärna och en hjärna som skall gå ner i vila. Jag gillar båda. Behöver metoder för att  för att gå emellan dem. Farsan låg ofta vaken på nätterna och funderade på tekniska lösningar. Romanerna kopplar bort det där för mig när det behövs. Var sak har sin tid. Jag är tacksam att jag kan välja.

Flyktingkris. Den  lockar fram det bästa ur många människor. Ur de flesta faktiskt. Men det värsta hos somliga. De som hatar för att de är rädda. Inte är de onda människor. Inte är de sämre människor. För inte är man det bara för att man är rädd. Rädd som ett litet barn för spöken som kanske finns där under sängen men där man inte vågar titta efter. Rädslan är alltid värre än det man är rädd för. Mycket värre. Vi måste hålla dem i hand och prata lugnt med dem.

De som är problemet är de som bara tittar på. Som inte bryr sig. Apatin är värre än de rädda. De apatiska når man liksom aldrig in till. Men det är klart. Rädda människors handlingar kan man inte försvara heller. Men det går tusentals apatiska på varje rädd person. Utan de apatiska så skulle inga folkmord ha kunnat ske. Inte en enda mobbingincident heller för den delen. De rädda är oskyldiga i jämförelse. Har i alla fall en ursäkt.

Fast skit är det att folk som inte vill lämna sin hem måste göra det för att ett fåtal förstör. Det är som fårflocken som en varg rusar in i. Hade alla får samarbetat så hade vargen inte klarat sig. Men människor liksom får rusar iväg, alla uppfyllda av att rädda sitt eget skinn. Blir lätta byten. Rädslan igen. Rädslan som styr.

Fast man lär sig mycket om ledarskap av situationer som den här. Eller snarare brist på. Vad kostar allt det här? I pengar?  I lidande?  Med rätt ledarskap i världen så skulle Syrien vara upprensat på några veckor. Folk som flyr kunde bo kvar där de vill bo.  Jodå nog finns den militära kraften till det om den skulle användas. Afghanistan kunde hanteras i samma läge också. Men det väntas. Det tuggummisegas tills det inte finns någon återvändo. Fulspel. Girighet. Aldrig människornas gemensammas bästa. Det behövs en ny världsordning. En som bygger på allas lika rättigheter till ett vettigt liv. Oavsett vem man är, vad man är och vilket kön man har. Bort med negerbollskänslighet och millimeterrättvisa. Kanske kan vi hantera småfrågorna om tusen år, OM de viktiga frågorna är lösta då.  Men de som blöder ur öppna sår måste hanteras först. Sen kan vi titta på ord och millimetrar. Det finns inte tid till annat. NU.

Fast under tiden blir Gynning Sveriges kvinnliga entreprenör. Såklart. Därför att ingen orkar titta vad alla andra kvinnor håller på med. Mediafolket har dött. De står där med böjda huvuden och med mössan i handen och säger tack, tack tack. Sen går de likgiltigt hem. För inte har de väl de minsta ansvar för något endaste ett. Bara rättigheter. Den som det fria ordet ger dem. Den rättighet de missbrukar å de grövsta. Genom att inte göra sitt jobb. Nästan aldrig i alla fall. Visst finns det undantag. Men få. De är så rädda, så rädda, så rädda, att inget av det de producerar längre går att ta in. För enkelt. För paketerat. Nästan jämt. De försöker bli mer facebookytliga än facebook själva med ett enda syfte att behålla sina jobb.

Men skit samma såklart. Här sitter jag. “Är jag bättre då?” Knappast. Såklart. Men jag försöker inte hävda det heller. Jag har inga sanningar att komma med. Bara tankar utan speciellt mycket mening. Tjena.