Det är ändå själva definitionen på en människa.

Det är natt här på kullen med det stora gula huset, Pellets har fyllts. Pannan, Hulken, brinner. Ja det brinner inuti den. Bäst att klargöra det. Bättre. Film har beskådas. Science fiction. Tillräckligt bra för att hålla sig vaken där i grön IKEA soffa. Jodå balanserande på gränsen. Men på rätt sida. Vaken. Ett glas whisky. Sippandes så det räcker länge. Nöjd men trött nu. Skall strax lägga mig. Läsa så länge jag orkar. För att jag kan det. Franskt. Bokhandelstema. Långt från science fiction.

Man summerar vecka nu strax innan man skall ge sig. Det blev inte mycket gjort. Ändå blev det det. Men inte det jag tänkte mig. Annat. Massor. Så någonstans skall man väl ändå vara nöjd. Men det är man såklart inte. Man vill framåt. Tycker man står still. Sitter fast i ett sirapsträsk.

Men vem är jag som skulle anse mig ha rätt att klaga. Jag har mat på bordet. Varmt i huset. Är inte på flykt. Nej man har inte den rätten. Egentligen. Men man klagar såklart ändå. Man är människa. Det är ändå själva definitionen på en människa. Det har aldrig funnits en människa som inte har klagat på sakernas tillstånd. Men det är det som driver på förändring. Som tar oss framåt. Vi har det inbyggt. Vi måste leva där i gränslandet annars är vi inte människor.

Ja jag blir misstänksam när jag ser de där människorna som utåt hyllar och höjer till skyarna. Ja och bara gör det. Det finns något falskt. Möjligen att de bara är skadade, damaged goods på något vis. För tidigt födda. Han aldrig utveckla det klagande inom sig. De skrämmer mig de där typerna. För jag vet ju att också Dalai Lama klagar och gnäller när ingen ser.  Därför att han är människa. Så jag vet ju att inuti de där människorna pågår ett krig. Psykopaternas krig. Därför skyr jag människor som inte klagar. De är de farligaste. Det är där mördare och våldshen finns.

Men helg. Det är bra. Måste försöka fixa lite vinterförberedelser imorgon. Lingonris. Rensa så att man tar sig in i garaget. Ja ni vet. Fri yta samlar på sig skrot.  Amplarna får nog plockas ner också imorgon. De flesta blommor gav sig inatt. Inte alla. Så lite tar det emot. Men det börjar bli lite löjligt. Fjortonde november imorgon.

Men som sagt. Jag skall lägga mig. Återställa. Återhämta. Skönhetssömn är det inte längre tal om här. Den tiden sömn kunde bita på mitt utseende, förbättra,  är för länge sedan förbi. Men det gör inget. Men jag accepterade det för länge sedan. Som ett avhugget ben, ett lyte. Man lär sig leva med sig själv. Man måste det. Ja, fast andra tycker att man borde ändra på sig för att bli som dom. Ja till och med finns det folk som tar medicin för att bli som andra. Galet säger jag. För det är precis tvärtom. Man bör bli precis så lite som dom andra som möjligt. Det ger en roligare värld och gynnar oss människor. Blir vi för lika så blir vi en inavelsklump. Facebookifierad köttfärs. Men kanske är vi där. Orkar någon med något som tar mer än femton sekunder längre?

Så godnatt ni som befinner er i olika bubblor där ute i mörkret. Jag ser er inte. Jag sitter ju också i min gula stora bubbla här på kullen. Men jag vet ju att ni finns. Ni märks om inte annat i bloggens statistik. Nejdå. Många är ni inte. Men en unik skara. Antagligen helt utan ett meningsfullt liv eftersom ni läser min blogg. Stackare.

ps Ha en angenäm helg hur som helst ds