Jag gillar när det dagas. Den där stunden när ljuset kryper fram. Ja, precis den där tiden som de flesta av oss inte har ett endaste uns av tid att titta ut och uppleva det. Ja ingen skillnad på den punkten här heller såklart. Man har sin duschslott, sin frukostslott sin tidlucka där man måste göra sig klar för att familjelivet skall flyta och inga morgonkrockar uppstå. Utanför fönstret händer det där. Det dagas. Oftast på et helt magiskt sätt. Ja, det upptäcker man om man bara tittar ut och står där en stund. Ja jag gillar det där. Jag gillar inte att huset döljer det mesta av det där för en. Just där skulle man bo i en glasbubbla med 180 graders synlig värld. Varje dag skulle bli mer magisk av det.
Nu längtar jag såklart ner till kontoret hur det nu än är med det där. Här finns stora fönster. Mycket ljus. Man ser. Men också lysrör som med sina 50Hz flimmer trollar bort och förstör. Jag skall angripa alla de där 48 lysrören en dag. Byta ut mot stabilt ljus som bara har lugnet av dagern i sig. Ja det är väl 48 + 32 + 32 till här i lokalerna. Många lysrör finns det.
Gävle idag alltså. Om bilen vill. Jordfel är tillbaks med all kraft igen. Men än så länge har mina trick fungerat. Frågan är bara hur länge. Man får hoppas. Ja och hjälper inte det så måste det ju gå ändå. Det är så det fungerar Allt. Men en ny bil, garanti och nybilslukt är såklart det första man köper när de där tremiljarderna sitter på kontot. Inget skryt till bil . Nej bara en som går och går och går om man bara fyller på bränsle. Bevarar lugnet.
Jag har bara haft taskiga bilar. Jodå firmabil har funnits också. Men jag åkte i den taskiga bilen då också. Större delen av tiden. Anställd behövde den mer. Det praktiska först. Flärd och goda saker sen. Fast lever an livet p det sättet bli man såklart utan belöningarna. Det är dumt. Man skall unna sig belöningarna också. Inte bara sitta i den där tagelskjortan och tror att de kommer längre fram. Gör man det står man snart där framme och inser att de alla ligger där bakom en.
De jag känner som har riktigt mycket pengar stöttar varandra. Först och främst i familjen. Man står upp för varandra. Det handlar om allt från att gilla det de andra i familjen gör till att konkret hjälpa till i varandras projekt. Från de där likarna på facebook till reda pengar liksom. Om inte din familj sprider och gillar och står upp för det du gör så är du illa ute. Om de skäms för dig är du körd. Men ännu värre. De är själva också körda pga av det där. Helt. Borta. Lost.
Men det räcker inte med familjen. Vännerna stöttar varandra också. Man lägger ett gott ord hos någon, sprider idéerna, ja, eller satsar reda pengar och tid, men framförallt uppmuntrar och lyssnar man. Vad det än är uppmuntrar man. I stort och i smått.
Där är nyckeln till framgång. Kanske är det bara så att det med stålar har mer lugn att kunna ge det där till barn, till sina kära, till sina vänner. Utrymme som de kan använda till det där. Kanske har inte medelklassens folk det där, inte arbetarklassens människor heller. Där finns bara utrymme för missunnsamheten eller i bästa fall bara ingen ork att stötta. Det börjar med ett like på Facebook. Det där klicket man kunde gjort för att göra någon glad, för att föra framåt, för att få någon att orka. Därifrån blir det lätt sedan. Ja och alla blir vinnare på att man stöttar varandra och bygger saker tillsammans. Det man ger det får man tillbaks.
Den stora lögnen. Att vi vinner på att tävla. NEJ vi vinner på att samarbeta.
Men klockan är en stund över åtta här. Några timmar skall jag väl hinna med att jobba idag innan avfärd. Eller försöka jobba. Som jag skrev igår så brukar inte koncentrationen riktigt infinna sig dagar när jag skall göra annat. Jag väntar liksom på det där som skall komma istället. Dumt. Ännu en av mina dåliga egenskaper.
För några år sedan skrev jag Tomtens Dagbok den här tiden. Det var väl ungefär här runt den här tiden jag började inse vad jag gett mig in på. Det skulle skrivas varje dag. Det fanns annat att göra då som nu. Men det gick. Men man var ung och stark då då såklart. Glad att jag inte startade ett sådant projekt i år. Fast kanske skulle man…