Söndag. Det doftar pepparkakor här i huset. K och son donar och fixar. Sonen en mästare både på de konstigaste av pepparkakor och de mäktigaste av pepparkakshus. K som bakar de godaste pepparkakorna. Själv jobbar jag. Det är lite lugnare tempo på helgerna och jag kan testa lite saker som jag annars aldrig hinner med att testa. Det där med lugnt tempo på helgerna stämmer såklart inte alltid. Oftast är de som vanligt. Om jag jobbar. Och det gör jag ofta. På vintern. Ja på sommaren med. Livet är kort. Och tills vi bor nära havet i Portugal…
Min musik suger säger en lokal rockstjärna, mina texter är bara svammel säger en känd journalist och författare, att min kod, mina byggen, ja allt jag gör är skit får jag höra flera gånger i månaden. Jag är gammal nog att inte ta åt mig längre. Just de där nedsättande kommentarerna säger mer om dem som sänder ut dem än om det dom anmärker på. I min ålder vet man det. Man har upplevt det så många gånger och sett det hos andra så många gånger. De som gjort helt underbara saker och som de där människorna sedan, när någon annan godkänt dom och höjt upp dom, har slickat sig bruna om tungan i upprepat rumpslickande för att få vara med.
Är man ung är det såklart värre. Man kan rent utav tro att de har rätt. Att det man gör inte är något att ha. Att man inte är något att ha själv. Men fel, fel, fel såklart. Vi skulle inte ha något alls av riktigt värde om folk låtit sig stoppas av dylik nedsättande skit. Jag önskar bara att skolorna hade en kurs i att tro på sig själv också bara. Så att man orkar vidare trotts småfolkets kommentarer. De som vill förminska andra så att man själv verkar stor.
Under en stund idag blev det nästan granletardags. Granmördardags för mig. Jag mördar en gran varje år för familjens skull. Den som står där i hörnet under julen och sakta dör. Som aldrig får bli en stor och ståtlig och stolt hundraåring. Familjen gillar. Jag ger efter. Julefrid är viktiga grejer. En gran må mördas varje år. För julefridens skull.
Men det blev alltså inget grantjuveri på kommunal mark. Det skulle tydligen osnöa hela veckan vilket gör att det hela skjuts på till nästa helg. Varför inte liksom. Det man inte gör den här helgen det får man göra nästa helg.
Så jag jobbar vidare. Möjligen börjar lite av julnedstämdheten komma över mig. Den hör till och har hängt med sedan morsans städande och städande och städande med ett allt högre tempo och en allt surare min för att det “skulle bli klart jul”. Vansinne. Borta det där nu såklart. Men inte ur sinnet. Jag kommer att dö med den där känslan i kroppen. Men ingen skugga över morsan. Hon ville väl. Lugnet infann sig ändå till slut på julafton. Eller dan före när Järvefelt kom över med den årliga julkorgen. Buga och bocka. Vänliga själar fast de var upphöjda.
Vindar utanför fönstret. Det tar i ibland. Lös plåt fladdrar fortfarande på taket. Vill inte lossna. Resten av taket lossnar väl innan den där. Har varit med om Dagmar och allt vad de heter. Ja ja den får väl fladdra på. Upp på taket går jag aldrig igen. Valter Hedin gick upp när han var över 90. Det är olika. Men han var Edsbybo. Dom kan och vågar mer dom.
Får en inspelning av Rolf Edeborg där hans pappa berättar om sin framgångsrika företagarkarriär. Inspelat 1977 när jag drog. Det är en krokig väg till det företag Edmarks är då när jag flyttar söderut. Otroligt fascinerande att höra. Trollbinder. Den genomgående tråden: Hjälps man åt så kan man bygga en välmående by och det går bra för alla. Synd att alla verkar ha glömt det idag. Bandyladan i Edsbyn är symbolen för den där kraften. Tillsammans går allt. Ensam åstadkommer inte ett skit. Jag tror “byn” har det där i sig än. Den där kraften. De måste bara sätta den i verket. Alla andra byar kan lära av det där. Som de gjorde då. Fyra järnaffärer i Edsbyn som gick bra. Två i filialen Bollnäs. Ja jävlar. Det går bara där. Det är nått med Voxnans vatten. Tror jag.
Nu skall jag deppa vidare över att mina verk “suger”. För säger någon det så måste det ju vara sant. Eller hur!? 😉