Ser “Simon och ekarna”. Varför griper vissa filmer tag i en på det där sättet? Sätter sig som en klump där i halsen. Sitter kvar där. Hård. Sugande. Krävande. Ett universum av tomrum i en hals. Men tryck samtidigt. Jämvikt. Tomrum kräver tryck. Når bara nästan upp till ögonen. Nästan. Ihopsamlad sorg. Ligger kvar där bakom med ögonlock som en damm som dämts upp för många år sedan. Men som lämpligt (och manligt nog) har byggts av prima betong och klarar sådana en-på-hundra-år-flöden. Kanske är det det där att någon uppmuntrar och vill när du vill och som finns där som ett mjukt, mjukt bolster att falla på om vingar inte bär, om livet får en att snubbla. Kanske är det när du ser någon som vägleder dig i musiken och i livet för att du är värd det för att man får älska musik och göra musik för att världen vill det fast den då sägs “suga”. Kanske är det någon som säger att du duger. Fast någon annan får höra det som inte är du men som är du då för en liten, liten stund. Jag förstår inte varför men suger åt mig och älskar en film som det här. En bra film. Tyvärr har jag inte läst boken. Den lånades och lämnades tillbaks innan den nådde mig. Finns från och med nu med på min att-läsa-lista. Om ett år. Då skall jag läsa den. Då är filmen glömd. Marianne Fredriksson. Filmen finns på Netflix bland all skit som finns där. En diamant på den dyngstack. Se den någon gång. Du ångrar dig inte.
Categories