Det är gott. Livet. Fast dagen kunde såklart varit bättre. Det blir inte mycket gjort. Men vissa dagar är sådana. Jag irriterar mig inte som förr. Tar dom som de kommer. Man får jobba dubbelt nästa dag. Ja det brukar bli så av sig själv. OK, för mig.
Skeppar iväg gitarrförstärkaren. Ja, utan egentlig saknad. Den har bara stått här. Upp till Sundsvall far den. Får höra idag att det ev. är fel på den. Vafan tänker man. Oflyt. De där pengarna hade kommit väl till pass i jul. Men med också det är det som det är. Livet leker med oss människor och eftersom man gett sig in i leken så får man leken tåla. Men kanske tar dom den ändå. Sundsvallsrockarna. Säger dom. Priset är ändå rätt. Kanske. Man får hoppas.
Men klockan är ändå bara nio ännu. Det finns kväll att jobba på. Ja nog finns det en inspiration som spritter lite där inuti om jag känner efter. Det behövs så lite. Sen är jag igång. Å andra sidan behövs det lika lite för att jag skall tappa det där också. Sen bara sitta där. Stirrandes.
Avslutar Facebook. Har kvar på företaget. Det känns som en lättnad. Saknar inte svamlet som i allt är som det var på högstadiet. Är förbi det. Ja samma dag jag stängde dörren för sista gången och gick hem. Har aldrig längtat tillbaks. Men det är den stora isoleringen såklart. Men utan irritationen. Hellre det. Kanske kryper jag till korset igen, kanske inte. Kommer dock på mig själv med att prata med mig själv på lunchen. “Det här var ju gott det här”. Första dan utan egentlig sociala kopplingar alltså. Är redan där. Farligt nära stupet. Det värsta är ändå att jag inte ens håller med mig själv. Jag är en obstinat jävel. Tröttsam. Till och med för mig själv. Men vi, jag och jag eller jag^2 har kamperat ihop så länge nu så det fungerar ändå rätt skapligt. Jag kan stå ut med de där felen och laterna. Fast får bromsa den andra jäveln inom mig ibland. som han får putta på mig andra gånger.
Vet inte hur många gånger jag hört “skriv en bok”. Som om det skulle vara lösningen. Det är med det som musik. Det handlar inte om VAD man skriver eller HUR man skriver, det handlar bara om VEM man är. Alltså skulle det vara helt bortkastat att ge sig i kast med ett sådant projekt för en sådan som mig. Notch skulle kunna. En misshandlad fru kan också, Någon som har cancer och kämpar för sitt liv kan definitivt. Det är bara att se sig omkring. Hur många vanliga människors berättelser ges ut. Nej försök inte ens, kom inte och säg att de är mindre intressanta. För det är de inte. Det är i de vanliga liven och i de vanliga händelserna som det stora finns. Det där blaffiga skymmer bara utsikten för det viktiga. Men det finns inga. Det är bara så. En dag kanske de kommer att berättas. Men nu, den tid vi lever i nu, är inte tiden för det.
Men nu pirrar det på riktigt ordentligt i den där koda-skapa-debugga-dokumentera nerven så nu skall jag jobba i mitt anletes svett några timmar.