Vid fem och fyrtioåtta firade jag ståndet. Årets nattligaste natt. Härifrån vänder det. Klockan 5.48 i morse nåddes vändpunkten. HOPP. Skall vända på båten och låta den segla söderut nu till midsommar. Ja båten. Skeppet där på hyllan, arvegods från fastrar, som seglar norrut fram till vintersolståndet och sedan söderut fram till sommarsolståndet. Alla borde ha en sådan båt. Om någon nu frågade mig.
Annars är det städning på agendan idag. Äldste sonen och jag skall ta oss ann lägenheten. Det borde alltså gå dubbelt så snabbt som annars. Men detta faktum återstår att bli bekräftat.
Merkurius, Saturnus, Venus och Mars om man tittar söderut på morgonen. Familjeträff. Det är liksom inte konstigt att snön lyser med sin frånvaro. Om man tror på sådant.
Annars är livet gott. Julpysslar med mitt, se ovan. Att löda kort efter kort efter kort är kanske inte det roligaste. Men man blir bättre på att löda. De borde alltså finnas hopp också för en gammal kodknackare. Fast troligen är jag obildbar där. Talang och syn fattas. Man får försöka ändå.
Man borde väl förbereda sig lite för Parispratet också. Går väl inte köra det där på ren spontanitet liksom. Men kanske. Men gillar såklart inte det. En del lärare körde med tröskelpedagogik. Jag brukade förbereda mig. För det mesta. Men en och annan tröskelpedagogisk session har väl jag också bidragit med till världens trötta.
Hejar på Erik Hamrén på Ljusdals station i lördags. Känner igen, alltså hejar man igenkännande. Han verkar mest rädd att jag skall köra på honom med röd Renault där han stoppar in resväska i bagageutrymmet på en bil. Eller skita ner dyr ullsterrock med lortig röd bil. Det tar en stund innan jag kommer på vem det var. Någon jag inte känner. Definitivt inte. Men han är väl van. Antar jag.
Stora handlingsdagen imorgon. Tanken var att det inte skulle ske den där sista dagen i år. Men så blev det såklart inte. Och varför skall man egentligen frångå en rotad tradition. Dessutom är det ju så roligt att trängas med alla andra desperata i samma situation. Det är möjligen därifrån julfriden kommer. För att man till slut slipper att finnas i det där. Galenskapen. De vilda blickarna. Knuffarna.
Andra tider på året är min tid. Sommar. Vår. Höst. Mer jag. Kunde skippa julen helt och hållet. Det är för galet. Men åker med såklart. Fast jag inte har bidragit mycket i år. Heller. Ja det skall tilläggas. K jobbar sig till julfrid. Dygnet runt. Kransar, kakor, skåpluckor, mat, skicka grejer, och allt annat. Slocknar sen av utmattning efter julmiddagen. Vaknar upp efter nyår. I dimma. Vill vara ledig längre. Fast det var kanske jag det där också. Jag hänger liksom med. Tar det lite lugnt några dagar. Inte för länge. Några dagar. Det är i alla fall gott. Det måste jag tycka och känna. Halvlek. Eller snarare ny period. Sen står jag där på nyårsafton och hoppas att nu jävlar skall det bli ett förbannat bra år. Men det blir såklart mixat som vanligt det där nya året. Ungefär som för de festa andra. Det kommer sällan 200 miljoner dollar in på kontot. Nej inte ens riktigt bra år. Och gjorde de det så hade det inte förändrat så mycket. Jag gör redan det jag vill. Tänkas sig. Trodde man på en han, hon, det, gud som det gick att prata med så skulle man tacka. För den ynnesten. Men just det där handlar såklart mer om insikt. Att förstå vad man är och vad man vill.
En riskkapitalist i LA sträcker ut, undrar. Jag säger “gammal”, inte intresserad av pengar, open source, det kan inte berättas på en minut. Opitchbart. Men han håller i. Vill veta. Jag är glad att jag inte längre bryr mig om sådant där. Svarar halvintresserat. Luttrad. Vet mer nu än förr. Tack och lov.
Men städa var det. Gör sin del. Såklart. Det är snart gjort. Skapar lite av den där julstämmningen också. När det är klart. Röda gardiner hjälper också till. Är det Kristi blod på som de symboliserar. Min högtid är hur som helst idag. Vid vintersolståndet. OK för allas trevnad skjuter jag upp firandet till den tjugofjärde Fast man borde såklart inte göra det. Fira det verkliga, inte fantasifoster. Jag tror ju inte på tomten längre. Eller jo det gör jag ju faktiskt. Men ändå. Jesus. Betyder den mannen något i mitt liv? Nej inte ett skit faktiskt. Det finns andra gubbar, mindre ryktbara, som har sagt bättre saker. Ja gummor med. Skogsfolk, bagare och tvätterskor. Gjort bättre saker. Ja och alla är vi väl Guds son. Eller dotter. Lika. Samma.
Nej skiter i Jesus. Han skiter i mig. Såklart. Vi har aldrig träffats. Århundraden separerar oss. Men då kanske vi hade kunnat blivit kompisar. Diskuterat existensen. Han verkade ju också ha vara rätt intresserad av den. Men för sent nu alltså. Skulle ha gjorts då. Ja ja det är som det är. Nu skall jag städa. Mellan jord och himmel. Rör man sig.