Julmaten avsmakad. Julwhiskyn öppnad. Allt tillfyllest. Det där mätta som skall följa en hela vägen fram till trettondagen är redan där. Jag hatar känslan redan nu men kommer naturligtvis bara att underhålla den hela vägen dit. Galenskap. Dödsdans.
Men jag gillar den här känslan av att nu räcker det med att bara finnas till ett par dagar. Lyx. Oftare låter jag jobbpiskan vina istället för att njuta. Född son. Uppväxt med det. Men det är såklart bara sjukt.
Försöker se lite tv på kvällen. Någon ny serie. Det fungerar såklart inte. Skit. Inte uppesittarkväll heller. Inte för mig. Säkert för andra. Antagligen är jag för dum för det där. Man behöver ha högre IQ för att förstå. Som resten av befolkningen. Jag ger upp istället. Lämnar in. Mest bara för att jag vet att jag har en förbannat bra bok liggande på nattduksbordet. En som sög in mig i sig efter två sidor. Jojo M. Oja! Säger jag. Underbart. Den första julboken.
Men trött också. Upp tidigt i morse och iväg och stångas med alla andra som också steg upp tidigt och gav sig ut för att fylla skåp och lådor. Galna ögon. Svettiga armhålor. Vassa armbågar och ingen högerregel eller för den skull en bestämd sida att färdas på. Tröttar ut. Vägen ner är dessutom hal som fan. Vägen upp halare. En bil ligger på taket när vi närmar oss Lo(o)s. Ser ut som om det var en stund sedan det hände. Men vi stannar och kollar för säkerhets skull. Inga skadade. Inga lik. Bara en demolerad bil på taket i ett dike. En julvurpa. Förhoppningsvis ramlar inte någon förvirrad människa omkring i skogen med sladda-av-vägen-och rulla-runt-syndrom. Det kan sänka den starkaste. Speciellt före jul. Själva kommer vi i alla fall hem helskinnade. Lugn färd, andra lugna ute är vad man kan tacka för det.
Men julafton alltså. Snart.
Jag sover dåligt i natt. Vaknar flera gånger. Måste kissa. Drömmer mardröm. Mördare vill åt oss. Den styckande typen. Sällan jag drömmer sådant. Eller över huvud taget kommer ihåg en dröm. Men jag kom på motmedel. Det var något med elektrifierade zoner. Dödliga för våldsmän. Ja, drömmar har sin egen logik.
Älgtjur på åker. Ståtlig. Krona. Den sköna joggande gången. Det finns inget djur som kan röra sig så graciöst som en älg. Det är dans. Och det spelar ingen roll om det är sly eller sten som är dansgolv. Dom dansar lika graciöst fram ändå. Underbart att se. Svårt att tänka sig att någon kan sätta en kula i ett så vacker djur. Man måste vara en speciell människa för att klara det. Eller hungrig. Då är det lätt att förstå. Men inte som mätt. Nej, inte då. Fast jag anar något slags han, hon, det, guds komplex hos dem som trycker av. De vill kontrollera världen. Anser sig ha rätt att göra det. Hur långt från mig befinner sig då inte dessa människor. Men allt det där är såklart bara ursäkter. För att man vill mörda. De träder fram när annat skall bort också. Var så säker. Jag är rädd för de där människorna. Älgarna med.
Men boken ropar efter mig. Skriker genom golv och väggar. Bäst att hörsamma. Man måste lyda sin bok. Om den är bra. Så är det- En universell lag det där. Whiskyn var förresten förträfflig. Livet går att leva.
En riktigt god jul på er ni som läser det här. Jag vet vilka ni är. NSA med. Beware!