En paus eller ett slut

Måstenas jul är över.  De evigt snurrande och som tandvärk återkommande tv-programmen har betittats. Julmaten har ätits av och julklappar utdelats. Härifrån den jul jag gillar allra bäst. Att bara finnas några dagar. Sådana som mig behöver inte mer. Vi som är de enkla.

Det är dags för en paus i bloggandet. Möjligen har den nått vägs ände den här bloggen. Jag inser det när en kamrat från längesedan upprepar orden “du skriver så jävla bra, du borde skriva en bok”, de jag hört, femtio, kanske hundra gånger i år, ja hört förra året också och året före det. Sagt i all välmening. Men ord som aldrig fäster i mitt sinne. Ord som varje gång bara passerar obemärkta genom mitt huvud som blodet. Varför det? Borde jag åtminstone inte bli glad? Stolt? Vad är det för fel på mig som inte kan blir det det? Som inte känner när samme forne vän säger att han gråter när han läser det jag skrivit. Det går naturligtvis inte att svara på det. En omöjlighet. För jag vet inte.

Jo visst fan ville jag skriva den där boken. Jag skulle glatt lägga ner hela VSCP projektet om jag visste att jag hade den tiden. Men det är inte som att skriva en blogg. Det är ett jävla jobb. Om jag skall bli nöjd med det jag gör. Annars är de ju ingen ide’! Jag har inte den tiden. Inte många har det. Så alltså är det ingen ide’.  Den stora boken om kärleken får bli oskriven. I alla fall den av Åke Hedman. Jag kan leva med det. Tror jag.

Jag skickar en julhälsning till Notch på en ingivelse. Vi är ändå programmerare och gamla Edsbybor båda två. Men skilda åt av pengar och ålder. Innan de regnade över honom hade vi kunnat prata, säkert förstått varandra. Men hur skulle vi kunna göra det idag? Han är där uppe och han läser säkert inte ens ett flugskit till not som en som jag kan åstadkomma. Synd är det. Men som det är. Följ alltid dina ingivelser är ändå rådet till alla om jag nu fick ge ett råd. Om nu någon lyssnade på en sådan som mig.  Några tycker kanske du är en idiot för att du handlar efter det som känns rätt. Men de skulle tycka att du var det ändå, ja någon anledning skulle de säkert komma på, så kör ändå. Men du lyssnar inte såklart. Varför skulle du det? Säker väg är säker väg.

När jag pratar med min vän så frågar han om jag har kontakt med några från Edsbyn. Ja de är ju inte många. Ja och han som bor i Stockholm nu räknar upp ett tiotal. Alla är de dedär människorna som aldrig någonsin har varit riktiga människor. Ytlighetens mästare. Jag kan inte hjälpa att jag tänker “synd om” honom om det bara är dom som är kvar.  Men kanske har de ändrat på sig alla de där som var fjantar förr. Några har jag träffat och enligt min bedömning så är de samma ytliga nollor nu som då. I  alla fall dom jag träffat. Ruvande högst upp på samhällsstegen utan att ha gjort något endaste dugg av värde för att komma dit annat än att ha varit populära under högstadiet och som därför behöver stora gravstenar för att över huvud taget bli ihågkomna efter sin död. Sorgligt. Vattenmänniskor.

Men det är jul. Man pratar med någon gammal vän. Minns andra. Jag sitter i biblioteket idag och försöker minnas ansiktena på alla som inte är med oss längre. Det går sådär. Men lustigt nog känns alla de där personerna inom mig. I bröstet. De som betydde nått liksom värmer upp en inuti, kring hjärttrakten, de som inte gör det lämnar antingen tomrum eller sprider kyla. Man kan bara hoppas att man, när man är borta, för i alla fall någon sprider den där värmen i bröstet när de tänker på vem man var och vad man gjorde. Gravstenen skiter jag i. Begravningen med. Räcker inte det jag gjort för att jag skall bli ihågkommen av en endaste en så är det som det är. Som död kan man “leva med det”.

En snurra är på väg in mot oss. Det skall bli blåsigt imorgon. Det har nästan blivit en tradition i jultid.. Följer med det milda vädret såklart. Man får hålla i hatten och binda fast allt som är löst.Hoppas att taket ligger kvar där tak skall ligga. Mer kan man knappast göra.

Ja tack alla som hört av er till min blogg med kommentarer och uppmuntran. Tack Janne och Pill för presenter och all annan uppmuntran. Det är gott att ha vänner. Ja till och med för en sådan som mig som bara jobbar. Men nu skall liv levas. Jag behöver den kraft jag lägger ner här för att klara det just nu. Så är det bara. Ingen kan väl kräva att man skall blogga sig till döds. Om man nu kan det. Det tror jag nu inte. Men det finns väderkvarnar kvar i världen för mig att ta mig ann. Så är det bara.

Med det så tar bloggpausen sin början. Lev väl alla och följ ert hjärta i allt.