De flesta människor verkar leva med villfarelsen att det är när folk omkring en tycker det man gör är bra som man är på rätt väg. Min erfarenhet är den motsatta. Min första erfarenhet av det här var när jag som 22-åring bestämde mig för att börja plugga igen. Fabriken som jag jobbade på engagerade sig med all energi och kraft i det här. Aldrig har jag haft så många människor omkring mig som kände folk som blivit inlåsta på livstid på låst avdelning efter att ha börjat studera. Naturligtvis visade det sig, trotts alla råd om motsatsen och seriöst framviskade varningar, vara det bästa val jag gjort i mitt liv.
Jag har upplevt det här i allt från lärarrum till chefslounger sedan dess. Sanningen är att hade jag lyssnat på råd från kollegor och yrkesvägledare skulle jag gjort väldigt lite av det jag värdesätter i livet. Möjligen hade jag blivit rikare. Det vet jag inte. Men jag har sällan eller aldrig sett just “tjäna pengar” som den stora moroten. Om mitt livs bokslut nu skall baseras på mitt bankkonto så må jag sitta där och skämmas (men vara förhållandevis lycklig ändå) den dan då.
När en yrkesvägledare fick en av mina elever som ville läsa arkeologi att ge upp den tanken så blev jag riktigt förbannad. Händer rätt sällan. Jag har suttit och tittat på ansökningshandlingar som programmerare har skickat in och vet att om en av dom kommit från någon som också hade läst arkeologi så skulle den hamna i “tittamerpå” högen. Udda bakgrund och krokiga vägar till målet är ofta en större tillgång än rakt på målet vägar. Det tillför nästan alltid något extra till ett team eller en gemenskap. Samma som med människor. Att ha välartade människor som bara tuggar på som döda maskiner omkring sig är ju inget skoj. Nog skall det gnissla och levas om lite. Vara lite djupa dalar av svårmod och några okontrollerade himlasvävande ögonblick i livet. Dom som bara finns där om man vågar ta språnget och välja dom oknventionella som vänner.
Så när jag numera ger råd till människor så hoppas jag i smyg att dom gör precis tvärtom.