Man pratar till världen. Där igår genom Paris. Det strular med teknik. Såklart. Alltid denna teknik. Ingen bild från min webkamera. Med resten fungerar. Skapligt i alla fall, så jag kör på. Det var inte värre än att prata inför en klass artonåringar. Såklart på det med. Man behöver inte vara rädd för världen. Inte då.
Vi far till Bollnäs idag. Fyller på för att vi måste. Gör slut på alla alla efterjulpengar. Det som finns kvar. Får en en varsin hamburgare K och jag. Vegetarisk. Smakar gott. Busslasten väller in strax efter oss. Tur som tokar. Man får minnas det när man lätt tar till det där med att man ALLTID har otur. Jo bilen gick ju fram och tillbaks också. Som den nästan alltid gör. Det flyter på. För det mesta. Skönt med en utflykt. Om än kort. För att hämta inspiration till en jobbvecka. Nu jävlar liksom.
Men man blir trött. Blev liksom ingen helg kvar alls. Den man hade behövt. Egentligen. Så tar det lugnt nu. Jävligt lugnt. Måste. Samlar mig för explosionen. Den som sker i veckan. En kreativ explosion. Jo jag har sådana ibland. Känner att det mullrar.
Så orkar inte skriva mer här heller. Så är det. Man orkar inte. Bryr sig inte. Det får räcka. Med de ord an får till. Ibland. Då och då. Oftare än förr. Därför nöjer jag mig här.