Vindarna kommer från norr. Dom kyler ocoola gubbar lika bra som coola. I alla fall är det vad jag tror. Hur skall jag veta? Men jag ställer in promenaden. Den som skall bli början på ett nytt liv. Det och den får vänta till en annan dag.
Att fylla pellets efter att ha skjutsat K till skolan och jobbet är ett måste. Såklart. Rutiner. I ett liv. För en ocool gubbe. Men först fågelmat. En Entita är till sig och över sig. Talar om det, “fyll nu då gubbe”, “fyll nu då gubbe”, “se så snabba på”. Ja fast det sjungs ut i högt tempo. drrrit, drrrrit, drrri….Tvittrande. Och jag fyller. Andra först.
Plus 300 mail inatt. Inte mycket av värde. Går snabbt att klara av. Inget man blir gladare av. Det är sällan så. Revolutioner kommer inte med mail. Inte då – inte nu. Men min länk ut i världen. Nattens skörd visar hur tunn just den länken är. Det satt en gång en ensam munk på ett berg…
Det finns chans till bredband i byn. Sjuttiofem procent av hushållen måste koppla upp sig. Det är en bit kvar. De efterblivna har svårt att hänga med på nytt. Konstigt nog är det de efterblivna som alltid hävdar sig som smartast. Men man är sällan en av de smartaste om man själv måste hävda att man är det. Rådet för byn är ungefär som Kommunals ledning. Det fixas åt sig själv och de sina. Alltid ditåt först. Men så ser det kanske ut överallt. Sig själv först. Bredband blir bara viktigt sen. När deras intressen hotas. Då är det kris. “Varför har inte vi bredband?” “Orättvist.” Man skall ha men inte bidra själv. Mitt hopp står till de som inte är enfaldiga. Ja jag tror det är fler än 75% i byn. De ingår bara inte i någon byastyrelse.
Nattens kompileringar avslöjar ett fel. Alla versioner av ett bibliotek har inte samma funktioner. Merjobb. Men inget konstigt. Varför skulle det vara det? Världen förändras och biblioteken med den.
Vårt gamla hus säljs. Sålt av X-CONS STOCKHOLM. Tjoho. Jag säger då det. Huset såldes på exekutiv auktion ett år efter att firman kraschade. Då 90-tal och finanskris. De som inget har bidrar till de som har. Det kostar att bo på Solsidan. Avyttra var krisordet.Snabbt skall det gå. Ingen pardon. KÖR. Inte en endaste en vann något på det. Bara många förlorare. Hur det till slut hamnade hos ex fångarna har jag ingen aning om. Men det var väl just brottslighet som hela finanskrisen handlade om egentligen så det kanske passar sig. Jag kan förlåta. Jag kan glömma. Andra kan det inte.
Viljan att fylla tanken full i en bil och sen dra söderut finns där. Ständigt med. Men när hon kryper ner under täcket och lägger sig nära, nära, varm och skön och mjuk och börjar slicka min hand känns det som att jag kan stanna. Ett tag till. Lillkatten, Nästan varje natt. Som en John Blund. Jag är tacksam. Jag somnar alltid nästan direkt hon lagt sig tillrätta där under täcket. Tröstaren. Som sjuksköterskans tröstande hand på en rygg efter tolv dar ensam på ett sjukhus. Den jag tacksamt aldrig glömmer. Det behövs så lite egentligen. För att man skall låta bli att fylla den där bensintanken och dra. Ibland bara att någon lyssnar. Med intresse. Låter en prata. Bryr sig. Att man känner sig sedd och älskad. Men spänningen finns såklart på andra ställen. Inte hos ocoola gubbar. Oooh och “määän” med eftertryck. Intresset för de andra. De som är mer spännande och bättre. På allt. Vi ocoola har inte mycket att sätta emot där. Vi som är vardag. Jag böjer mig för den insikten.
Man kommer inte så långt på en full tank ändå. Varma hav ligger längre bort än en fulltankad bil klarar av. Man vet ju det. Hur skulle man inte kunna veta. Men jag har en varm tekopp här bredvid mig. Om man nu tar ur tepåsen så kan man dricka det där varma, lena bergamottdoftande innehållet. Dricka det för freden. För havet man inte når fram till. För de enfaldiga som aldrig någonsin kommer att förstå förrän det är för sent. För sig själv. För att man inte är så cool som han, han där borta.