Jobbat all tid som funnits den här helgen. Byggt upp det det som rivits igen och har kommit till en punkt där det ändå känns ganska bra. Men massor kvar. Trött men nöjd nu alltså trots allt. Men vad det nu skall tjäna till? Ja det frågar du säkert. Ja och du har säkert rätt. Som vanligt. Man skall bo i storstan. Bara där kan man. Av någon underlig anledning. Som Alexander Bard på TV i morse. Han kan spå framtiden han. Tänka sig…
Men imorgon en ny vecka. Nya tag. Skall få klart det här då tänkte jag. Lägga in LUA som skriptspråk också. Fixa några andra sådana där tankar som legat och malt ett tag. Det roliga är att det känns ganska häftigt att lägga in grejerna men sen, eftersom aldrig någon förstår vad det skall vara bra till, ALLA behöver tydligen 1-2-3 anvisningar idag, vad är det med folk?, alltså svalnar den där euforin efter hand. Det är som det skall vara såklart. Världen tickar på ändå. Jag har aldrig egentligen ticka med. Å andra sidan inte mot heller. Mest på sidan om.
Fast om sanningen skall fram så tänker jag skita i det här nu. Fylla pellets, vandra upp, fatta tag i min bok. Japp livet är gott. Man måste bestämma sig för det. Också innan han/hon/det/gud bestämt sig för att ens hjärta är redo. Jag väntar tåligt på det. Att ekvationen går att lösa. Att patiensen går ut. Ja eller nått. Om man nu någonsin blir redo. Att var i ögonblicket är annars också en lycka. Man får aldrig glömma det. Heller.Aldrig någonsin.