Just idag en sån där värdelös dag. En dag när man inte fått något alls gjort. Inte ens på låtsasjobbet. För en gamla o-coola gubbe från Los, som inte längre behövs, så spelar det väl egentligen ingen roll alls. En dag till har snart lagts till samlingarna av andra dagar i ett liv. Märks knappt i mängden. Man blev ju liksom inte popstjärna eller geni och såhär nu senare känns det ju ganska bra det också. En medelmåtta till bland alla andra medelmåttor. Ingen som tidningar, tv eller radio nämner ett ord om när man avslutar det här livet. Som för dom flesta av oss.
Dom där popstjärnedrömmarna man drömde när man var ung var ju inte så genomtänkta. Satt på ett fik i Östersund i helgen och njöt. Som popstjärna skulle det ha varit omöjligt. Tänkte på det när jag satt där och såg på människorna och blev ganska nöjd över min obetydlighet. Det man drömde om som ung skulle man betala för att slippa idag.
Geni då? Ja, visst hade det varit bra med lite speciella intellektuella gåvor. Att ha tänkt några banbrytande tankar i sitt liv. Att ha skrivit något fantastiskt som folk alltid kommer att bevara. Att ha skapat en ekvation som lever kvar tillsammans med ens namn. Men det har varit dåligt med samtliga av dessa också. Inte ens dom fyra grundkrafterna lyckades man förena. ;-/
Men livet halkar på ändå. Jag tror inte längre på att goda gärningar studsar tillbaks men försöker göra dom mot andra ändå. Även mot dom som är konstaterade svin. Jag har lärt mig att det är dom som stampar på, skiter i andra och tar för sig som är dom som hämtar hem spelet. Det kan låta bittert men så har det i alla fall sett ut i mitt liv och från mitt perspektiv. Jag kan bara hoppas att andra har upplevt livet på ett annat, mer rättvist, sätt.
Nu kan man gräva ner sig i allt det här. Tycka det är deppigt. Eller också kan man fortsätta och gå sin väg och se det stora i det lilla. Det är jag bra på. Känns lite som min läxa det här livet. För jag bär på något blått inom mig. Ett gråtande ensamt barn. Men också en vuxen, om än naiv, jävligt glad man som kan förundras över himlens färg, vindens ljud, havets brus och alla andra fantastiska små ting runt omkring oss varje dag, varje minut, varje sekund. Allt det där som inte hamnar i nyhetssändningarna. Precis det som jag försöker leva mitt eget liv i. Genom att göra det jag gör istället för att prata om att göra det. Ja, jag vet att det mesta av mina gärningar saknar värde för er. Det är naivt, dåligt och säkert värdelöst. Men aldrig för mig. Processen är målet. För just i detta jag gör finns jag till som människa och alla som fäller sina domar över resultaten kommer också dom, i nästan alla fall, bara sluta som simpla medelmåttor, precis som jag. I många fall utan att ens ha åstadkommit annat än åsikter om andras gärningar, och det, mina vänner, det är sorgligt. Riktigt sorgligt.